Den bistra verkligheten
De här dagarna tvivlar jag allt mer att på vad jag ser i tv-rutan. Reklamen är så påträngande och svår att undvika. Dessutom finns det diverse faktaprogram som skiljer sig från verkligheten.
Något som verkligen stör mig är reklamen som återkommer varje vår och kulminerar midsommartiden. Man provocerar fram ett hysteriskt intresse för grillning. Man visar bilder av lyckliga människor som både i ur och skur (ur?) står framför en osande grill och svänger på korvar och köttbitar. Man försöker mana fram en bild av sommaren som den enligt charkuterifabrikanten bör vara.
Kulminationen var när ett av allt att döma äkta par med en salig glimt i ögonen på frågan om de tänker grilla i sommar svarar: ”Varje dag!” Jag skulle verkligen inte stå ut med att stoppa i mig grillat varje dag. Allting får ju samma smak av proceduren, den enda smakskillnaden beror på hur mycket senap eller ketchup man öser på produkten.
En annan typ av program gör mig direkt förtvivlad den här tiden. Det är trädgårdsprogrammen. Man får se de mest perfekta trädgårdar, allting är välansade buskar, totalt ogräsfria rabatter, allting blommar. I kryddgårdarna trängs dragon, basilika, libbsticka, mejram, timjan, tibast, hoppsan, inte tibast, med dill, persilja, fänkol, inte ett onödigt grässtrå.
Om det är en offentlig botanisk trädgård eller liknande står jag ut med det, men inte med de privata. Där står vanligen en elegant dam med vita handskar och berättar om den kärlek hon lagt ner på sin blomprakt och ibland får man verkligen ser hur hon krafsar med en liten spade i en rabatt.
Allt det där är bara en skenbild, i själva verket har åtminstone ett halvt dussin professionella trädgårdsmästare arbetat hela våren med det hela och det är deras resultat vi ser. Och hur vet jag detta?
Jo, jag behöver bara gå ut i min trädgård och se på den. Trots allt arbete jag lagt ner på den är den övervuxen av gräs, de flesta kryddväxterna har tynat bort, rådjuren har betat av alla blommor som vågat sig upp, till och med potatisblasten har strukit med och de arma vinbärsbuskarna är nästan kala. De förbaskade kräken hoppar ledigt över ett nästan två meter högt stängsel!
Det är verkligheten för mig, jag borde ge upp. Men det gör jag inte, bonden Paavo grävde dubbelt djupa diken, jag ska bygga dubbelt högre stängsel (med hjälp förstås!).