22 795 verser lyfte den nationella självkänslan

Under arbetet med Kalevala avverkade Elias Lönnrot på femton år en sträcka som motsvarar avståndet från Helsingfors till Sydpolen. Nationaleposets 22 795 verser i 50 sånger är skrivna på uråldrig finsk runometer, ändå betraktas Lönnrot som det moderna fin

Dagen då Elias Lönnrot insåg att han var Kalevala på spåret, dagen då hans livsuppgift blev att spåra, anteckna och bevara de gamla finska hjältedikterna inföll våren 1828 i byn Kesälahti i Karelen. Vändpunkten blev mötet med runosångaren Juhana Kainulainen. I två dagar sjöng Kainulainen för Lönnrot som hänförd lyssnade och antecknade.

Första dagen följde Lönnrot Kainulainen ut i skogen, mannen ville i egenskap av förstfödd inte ge sina yngre bröder dåligt exempel och skolka från arbetet bara för att stanna hemma och sjunga för den nyfikna främlingen. Men Kainulainen var inte främmande för att sjunga medan han arbetade så ingen tid gick till spillo ute i skogen. Kainulainen arbetade och sjöng medan Lönnrot pinnade efter allt vad benen bar och antecknade.

Följande dag lyckades Kainulainen ordna alibi åt sig och arbeta inomhus vilket underlättade Lönnrots skrivjobb. Efter två dagars privatföreställning hade Elias Lönnrot fått 50 sånger i bagaget hem till Helsingfors. Med hjälp av ett notchiffer som han skapat själv kunde Lönnrot också anteckna melodier.

De följande åren publicerade han sångerna i fyra häften under den gemensamma titeln Kantele. Det planerade femte häftet drog Lönnrot tillbaka för nu hade han fått blodad tand, stipendium av nygrundade Finska litteratursällskapet för nya resor i Fjärrkarelen och drömmen hade vaknat om att skriva Finlands nationalepos.

Fattig finne

Elias Lönnrot föddes 1802 i en finsk familj i Sammatti. Han hade uppenbart läshuvud så äldsta brodern betalade för skolgången i först Ekenäs och senare Åbo. Den ständiga penningbristen avbröt studierna, Lönnrot försökte finansiera skolgången med att arbeta som skräddare eller gå runt i byar och sjunga mot betalning. Men försöket att bli student från Borgå Lyceum misslyckades, pengarna räckte inte till. I stället anställdes Lönnrot på apoteket i Tavastehus, hans merit var att han kunde latin.

I Tavastehus insåg fler än apotekaren snabbt att Lönnrots plats var på skolbänken och inte i apoteket. Med hjälp av privatpersoner kunde han ta studenten och skriva in sig vid universitetet i Åbo den 11 oktober 1822. Bland kamraterna som var gulnäbbar den hösten återfanns också Johan Ludvig Runeberg och J. V. Snellman.

Lönnrot studerade medicin och hans välgörare och blivande mecenat var professor J. A. Törngren. Sommartid vistades Lönnrot som informator hos Törngrens på Laukko gård. Där samlades Finlands dåvarande vetenskapliga elit. Törngrens goda vän, Zacharias Topelius den äldre, hade skrivit om forntida finsk folkdiktning som väckte Lönnrots nyfikenhet.

Sällskapet på Laukko gård uppmuntrade den unge läkaren att ge sig ut i ödemarken för att leta efter urfinska folkdikter, skapa en egen finsknationell historia och lösgöra Finland från den svenska historieskrivningen.

Lönnrot antog entusiastiskt utmaningen. Under de femton följande åren skulle han företa över ett dussin resor i österled. Till fots, i roddbåt och på skidor avverkade Lönnrot en sträcka som motsvarar avståndet från Sydpolen till Helsingfors. Resorna förde honom till Petsamo, Archangelsk, Fjärrkarelen, Estland och Ingermanland.

Problemet för Elias Lönnrot var att hans utkomst kom från arbetet som läkare. Insamlandet av gam la finska hjältedikter var bara hans hobby. För att kombinera sina två intressen tog han tjänst som läkare så långt norrut och österut han kunde, i Kajana.

Diktar själv

Vaccinationsresan hösten 1833 förde Lönnrot till byn Vuonninen. Här sjöng och berättade man sagorna om goda Kalevalas kamp mot onda Pohjola, om Väinämöinen, Lemminkäinen och de andra hjältarna.

Året därpå träffar Lönnrot Arhippa Perttunen i Latvajärvi. Hans sånger betraktar Lönnrot efteråt som höjdpunkten på alla sina insamlingsresor. Nu har han nog med material och ger hösten 1834 ifrån sig manuskriptet till Finlands nationalepos Kalevala. Arbetet att sammanställa de lösryckta sångerna och verserna till en helhet med röd tråd förutsatte att Lönnrot fyllde i de vita sidorna själv. I slutändan består därför största delen av materialet av Lönnrots egna dikter och sånger.

Upphetsad av framgången med

Kalevala ger sig Lönnrot ut på en ny vandring. I april–maj 1835 avverkar han 800 kilometer på fem veckor. Samtidigt som Lönnrot får vänja sig vid umbäranden som svält, obekväma natthärbärgen, ohyra, smuts och stundtals en aggressiv lokalbefolkning blir han legendarisk.

En legend berättar om Lönnrot som på vägen möter en man som frågar hur lång tid det tar att nå staden. ”Gå”, svarar Lönnrot. Mannen upprepar sin fråga och får åter ett argt ”gå” till svar.

Mannen rycker på axlarna och fortsätter vandringen. Efter tjugo meter skriker Lönnrot ”två och en halv timme”.

”Varför svarar du först nu?” frågar mannen.

”Jag måste ju först se hur snabbt du går”, lyder svaret.

Mottagandet av Kalevala blir entusiastiskt. Både i Finland och i utlandet anser man att Elias Lönnrot kommit ett stort fornfinskt nationellt epos på spåret, men att han bara lyckats återskapa fragment av någonting som en gång varit en sammanhängande helhet.

Sanningen att Lönnrot själv skapat Finlands urhistoria utgående från lösryckta sånger och sagor hämmar inte Kalevalas triumftåg över världen.

1840 ger Lönnrot ut resultatet av sina fortsatta resor, Kanteletar, och 1849 utkommer Kalevala i en andra omarbetad upplaga, den som vi känner i dag.

Ordbok

Elias Lönnrot var ursprungligen finskspråkig, men behärskade svenska fullständigt eftersom det var hans skol- och studiespråk. Man brukar säga att Lönnrot var den första framträdande personen i Finland som var fullständigt tvåspråkig, som kunde skriva och tala lika obehindrat på bägge språken.

Han förverkligade tvåspråkigheten i hemmet genom att tala svenska med hustru och döttrar, men finska med sonen.

Under sina resor och vandringar antecknade inte Lönnrot bara sånger och dikter, han var nyfiken på olika varianter av finskan och började bygga upp en finsk ordbok. Det finska skriftspråket hade inte utvecklats på 300 år utan låg kvar på samma nivå som vid tiden för Mikael Agricolas bibelöversättning.

Lönnrot ansåg att den finska kulturen förutsatte undervisning på finska, böcker och tidningar på finska och att finskan blev ett gångbart administrativt språk.

Det förutsatte att det finska skriftspråket moderniserades. På Mikael Agricolas tid hade finskan bestått av mindre än 10 000 ord. När Elias Lönnrot gav ut sin Suomalaisruotsalainen sanakirja (Finsksvenskt lexicon) innehöll det redan 200 000 ord. Många av dem var påhittade av Lönnrot själv och de flesta lever kvar än i dag.

Förutom Kalevala, Kanteletar och ordboken gav Elias Lönnrot 1860 också ut Flora Fennica med en förteckning över alla Finlands växter, 1838 en läkarbok för vanligt folk och cirka 300 psalmer som han dels översatte, dels skrev själv.

En viktig förutsättning för att Lönnrot skulle kunna förverkliga sitt Kalevalaprojekt var att Finska litteratursällskapet, Suomen Kirjallisuuden Seura SKS, hade grundats 1831 och som en av de första åtgärderna beslöt att finansiera Lönnrots karelska resor. SKS blev samtidigt också Lönnrots förläggare.

Lönnrot kunde 1853 lämna läkarbanan då han utnämndes till professor i finska språket vid Alexandersuniversitetet. Efter pensioneringen slog han sig ner i Sammatti och tackade konsekvent nej till inbjudningar att gästföreläsa vid Europas ledande universitet.

Sitt hem öppnade Lönnrot på gamla dagar för föräldralösa barn till släktingar och vänner, han betalade skolgången för fattiga barn i grannskapet och inkvarterade studenter från Kajana i bostaden i Helsingfors.

Man brukar säga att Lönnrot var den första framträdande personen i Finland som var fullständigt tvåspråkig, som kunde skriva och tala lika obehindrat på bägge språken.