Två flickor på tåget
DB:s express avgår 11.37 från Köpenhamn. På perrongen tar jag fram min biljett, inköpt på nätet, och märker att platsmarkering saknas. Det blir att chansa i första bästa vagn. Plats ser ut att finnas, en hel liten avdelning för mig. Men strax innan tåget avgår dyker två flickor upp, dignande under var sin ryggsäck.
Två flickor, den ena fräknig över hela ansiktet, den andra med ring i näsborren och armarna fulla med tatueringar. Slingor av arabesker, rosor, en vacker överkropp. Om någon frågar mig föredrar jag personligen fräknar. Men det är ingen som frågar. Hur som helst slår sig den fräkniga ned vid min sida, väninnan snett mitt emot.
Två unga flickor på väg ut, om det vill sig för att uppfylla Emersons ord: Do not go where the path may lead, go instead where there is no path and leave a trail.
Jag plockar fram min reslektyr, Emersons essäer i urval, en gång inköpt i Concord, Massachusetts. Concord är USA:s hjärta och Emerson dess hjärna. För att komma till sin fulla rätt kräver hans stilkonst tystnad i ett bibliotek, inte en tågkupé där pratet flödar utan paus. För varje genomarbetad sats blir jag avbruten av stämmorna i min närhet. Två ljusa stämmor, vardera artikulerande den vackraste brittiska engelska jag hört utanför vita duken. En ren njutning, trots det övervägande mörka innehållet.
Vad handlar det om? Relationer. Den tatuerade flickans komplicerade förhållande till sin mamma, ältat i långa haranger. Av allt att döma ändå lugnare än kommunikationen mellan den fräkniga och hennes pappa, en herre med svåra alkoholproblem. Med världens lugnaste stämma beskriver dottern en incident där hon hotats till livet med kniv. Hur hon överlevde förblir oklart, ibland sjunker stämman så lågt att jag missar en fras. Men loppet verkar kört. Möjligen har väninnan på sitt håll ännu en chans.
Medan samtalet pågår avlöser det ena sällskapsspelet det andra, än med knappar, än kortlappar, för att efter färjan mellan Rødby och Puttgarden övergå i öl. Burk på burk öppnas och töms, den första sköljer ner ett piller mot den fräknigas onda rygg. I Lübeck stiger jag av, två flickor fortsätter till Hamburg. Den ena med slutna ögon, äntligen stilla, och den andra, ömt smekande foten i sitt knä. Två unga flickor på väg ut, om det vill sig för att uppfylla Emersons ord: Do not go where the path may lead, go instead where there is no path and leave a trail.