Ingen svalkande likgiltighet
Ruth Rendell skrev sina bästa romaner som Barbara Vine. Romangestalter som Vera Hillyard och Asta Vesterby är inte sympatiska eller ens rättrådiga, men deras motiv gör intryck.
Ruth Rendell (1930–2015) var oförtrutet produktiv från debuten 1964 till sin död: 24 Wexford-deckare, 28 fristående thrillrar, sju novellsamlingar. Utöver detta skrev hon, under pseudonymen Barbara Vine, 14 romaner där det polisiära helt har fått träda tillbaka för det psykologiska, ofta med gamla generationsöverskridande lögner och hemligheter som gåtans kärna.
Delar av den här textmassan är banaliteter och genrehantverk, men särskilt Vine-produktionen rymmer en handfull riktigt bra romaner. Bland dem två mästerliga, A Dark-Adapted Eye (den första romanen under pseudonymen, 1986) och Asta’s Book (1993). De svenska översättningarna heter Mörkerseende och Astas bok.
Båda har huvudpersoner som är opålitliga, rentav otrevliga eller förmögna till ondskefulla dåd, men på ett sätt som rör mitt hjärta. Närmare bestämt mitt modershjärta, det som ibland galopperar överhettat och osynkroniserat med verklighetens krav, ibland tryggt klappar på och simulerar den där poetiskt efterlysta lagomhållningen av ”lite svalkande likgiltighet” (Henry Parlands infantila föreställning om idealisk moderlighet).
Förvandlad av kärlek
Vera Hillyard i A Dark-Adapted Eye är en nervös, fåfäng, konventionell, medelålders, medelklassig medelmåtta besatt av kakbak och sömnad. Sin vackra lillasyster Eden svärmar hon för på ett löjligt sätt, förmodligen för att hon överfört sina egna romantiska drömmar på henne.
Veras tonåriga son tycks hata henne, och hon svarar på hans provokationer med oklädsam hysteri – igenkänningsvarning för de flesta föräldrar med erfarenhet av tonåringar. I alla sina mellanhavanden med omgivningen ter sig Vera ganska löjlig – eller hon skulle göra det om vi inte från bokens första sidor var medvetna om att hon kommer att bli en tragisk gestalt, dömd till döden för mord.
Berättaren är hennes brorsdotter, som tidvis bott hos Vera och Eden på landet under kriget och bevittnat också den underbara förvandling som inträffar när Vera föder sitt andra barn. Hennes man är vid fronten och tidpunkten för hans permission stämmer inte med graviditetens framskridande, men den anständiga fasaden upprätthålls istadigt och när lille Jamie väl finns blir han Veras älsklingslamm och ögonsten. Hon blossar av lugn kärlek, hennes kantiga rörelser blir mjuka, hennes sprakande nerver lägger sig till vila och den gälla rösten får värme och djup. Hon blir underbar och läsaren kan tycka om henne, känna med henne, glädjas åt ömheten mellan henne och det lilla barnet och åt att hon får en ny chans att älska helt och vackert.
Därför kan vi inte annat än förstå Veras reaktion på det som händer när den vackra Eden blir rikt gift med en man som vill ha en arvinge. Eden har genomgått en illegal abort efter att ha slitit sig ur Veras systerliga grepp under kriget, och det visar sig att hon inte längre kan få barn. Men eftersom hon är van att få som hon vill tar hon i stället Jamie, och påstår att gossen egentligen är hennes och att Vera bara agerat fostermor. Bortskämda slampa! tänker vi om Eden. Vårt hjärta blöder för Vera för att vi lärt känna och älska henne, och för att vi – alldeles oavsett vem som fött barnet – vet att Veras kärlek är riktig, stark moderskärlek. Vi sörjer Vera också när det visat sig att hon är beredd att döda sin rival, den onda pretendenten på moderstronen.
Vems mor, vems dotter?
I Asta’s Book går samma komplexa variation på temat sant och falskt moderskap igen. Romanen börjar när en medelålders kvinna, Ann, ärver sin moster Swanhild, kallad Swanny, och därmed tar över också sin mormor Astas litterära kvarlåtenskap. Denna Asta Vesterby har blivit postumt världsberömd när hennes dotter Swanny efter hennes död upptäckt hennes dagböcker och börjat ge ut dem.
Asta Vesterbys dagböcker, skrivna på danska, omfattar perioden 1905–1967, och börjar med att hon bistert beskriver sitt kringskurna liv i London där hon bor tillsammans med två små söner och tjänsteflickan Hansine. Hon väntar barn igen, maken är bortrest i affärer. Hon iakttar livet i hemkvarteren runt London Fields, reflekterar över sitt kärlekslösa äktenskap, skriver i kyliga ordalag om det mesta. Hon är inte sympatisk, hon vädjar inte till läsarens känslor – vi förväntas förstå att den hon skriver för inte är någon annan än hon själv, för att få artikulera all den frustration en anständig kvinna i början av 1900-talet inte kunde ge utlopp för.
Runt utdragen ur den fiktiva dagboken finns sedan ramberättelsen om den vackra och milda Swanny och hennes kamp med den stora gåtan i sitt liv: är hon verkligen den dotter Asta födde sommaren 1905, eller är hon någon annans biologiska barn? Misstanken har slagit rot i henne när hon fått ett anonymt brev. Brevskrivaren vill underrätta henne om att hon inte är den hon tror sig vara.
❞ Samtidigt är det här romaner med ett allvarligt och komplicerat tema långt utöver de dramatiska sensationselement som hör genren till.
Självtillräckliga Asta
Asta lever i högönsklig välmåga när Swanny får brevet, men vägrar svara ordentligt på sin dotters förtvivlade frågor. ”Vad spelar det för roll?” är det enda svar Swanny får av den obevekliga och kantiga gamla Asta. Då hjälper det inte att veta att hon alltid varit Astas favorit bland barnen. Och när Asta väl är död och Swanny kommer åt hennes dagböcker visar det sig att en del blad är utrivna ur avsnittet som handlar om sommaren 1905.
Också Asta är, på ett helt annat sätt än Vera, en otrevlig människa, fast hennes förbrytelse är av annan art och inte juridiskt straffbar. Men också hennes destruktivitet – att inte ge Swanny ett entydigt svar och hjälpa henne att komma till ro med frågan om sin identitet – är baksidan av hennes stora kärlek till det barn hon fick i sina armar den där heta julidagen för många år sedan. Asta tror att hennes kärlek räcker, att relationen mellan henne och Swanny är en och densamma som den.
Hon förstår sig inte på reciprocitet, på känsloinlevelse, på ömsesidighet och utbyte. Hon saknar empatisk förmåga, vilket gör henne både rörande och skrämmande. Beskrivningen av hur hon i hög ålder blir emotionellt allt mera undflyende och flack är mycket intressant. Till slut verkar hennes självtillräcklighet bara likgiltig, och det är inte svalkande utan isande. Swanny däremot går allt djupare in i sina komplexa känslor ju äldre hon blir, så åtminstone i det avseendet är hon inte sin mors dotter. Vems hon är ”på riktigt” och hur vi som läsare genom Ann efter Astas och slutligen Swannys död får reda på det lämnar jag osagt.
Formellitteratur med levande hjärta
A Dark-Adapted Eye och Asta’s Book är båda typiska genreprodukter, extremt välskrivna underhållande thrillrar där parallella gåtor knypplas samman till en suggestiv intrig. I den förra är det 1940-talets och den lägre medelklassens charmlösa bigotteri som lägger en klibbig patina över berättelsen. I den senare sprider en fiktiv version av en gruvlig viktoriansk mordgåta en tung lukt av blod – klasskillnader och förbjudet sex har en andel i det inträffade.
Men samtidigt är det här romaner med ett allvarligt och komplicerat tema långt utöver de dramatiska sensationselement som hör genren till. Utan att ha mördat någon, hysa tvivel om vårt eget ursprung eller ha några ovanliga hemligheter för våra barn förstår vi vilka känslor det handlar om och hur protagonisternas motiv känns inom dem. Rendell/Vine förstår hur moderskapet är en upplevelse av stor dignitet och komplexitet, och hur det sätter såväl onda som goda krafter i rörelse. Moderskärleken är inte osjälvisk, men den kan motivera till stora uppoffringar. Den är inte biologiskt determinerad, men den biologiska samhörighetens betydelse skall inte heller underskattas.