Midnattssolen genom den första turistens ögon
Italienaren Guiseppe Acerbis sommarresa 1799 från Stockholm, via Åland och Åbo och ända upp till Nordkap, kunde beskrivas som ett mellanting mellan äventyrsturism och upptäcktsresa. Acerbi tecknade landskap, plågades av mygg och såg till att bastubadandet
De nordligaste delarna av Europa hade alltsedan slutet av 1600-talet väckt vetenskapsmäns och forskares intresse. Ja, redan de gamla grekerna hade skrivit om de så kallade hyperboréerna som ”bodde under björnens stjärnbild ovanför Boreas, nordanvinden” och i sin härliga natur inte kände till hat och krig utan ”bodde i det fria, i skogar och lundar, och uppnådde högre ålder än andra dödliga”.
Detta hade den samtida 1600-talsvetenskapen tolkat som grekernas beskrivning av skandinaverna, och på kung Karl Xl:s befallning gjorde Olof Rudbeck d.y. 1695 en vetenskaplig expedition till hyperboréernas Lappland, en resa som han skulle beskriva i sitt verk Lapponia Illustrata, som dock förstördes vid Uppsala brand 1702. Carl von Linné gick ändå vidare i hans spår och gjorde skarpsinniga observationer i den mest avlägsna ändan av Sverige. Med skrupulös noggrannhet letade han efter nya växter i Lappland. De första egentliga turisterna kom till Nordens ytterkant sporrade av Linnés resor.
En av dem var den italienska juristen – och tillika kompositören, författaren, arkeologen, naturvetaren, och diplomaten – Giuseppe Acerbi, (1773–1846) född i norra Italien nära Mantua. Han drömde om att bli den första italienaren på Nordkap, den väldiga klippan som sträcker sig långt ut i världshavet.
Redan innan 1600-talet fanns det ett vedertaget bruk bland den europeiska överklassen att skicka sina ungdomar, ledda av en mentor, till främmande länder för att lära känna folkets sätt att leva. I kölvattnet av denna tradition reste den besuttna Giuseppe Acerbi och hans följeslagare Bernardo Bellotti från Brescia norrut mot hyperboréernas land 1798. Precis som andra världsresenärer och vandrare hade de fängslats av det de hört om det mytomspunna Lappland, där ögat nådde långt över böljande skoglösa tundror och där man trodde att svalorna övervintrade på sjöarnas botten för att på våren flyga till skogs.
Miljoner mygg
Reskamraterna reste via Wien genom Tyskland och anlände till Stockholm där de övervintrade. Här blev Acerbi bekant med den svenske översten A. F. Skjöldebrand, en duktig tecknare och medlem av Kungliga Musikaliska Akademien. Sällskapet gav sig av den 23 mars med båt till Åland och över till Åbo där Acerbi mötte H. G. Porthan. Den 26 mars gick rutten från Åbo till Uleåborg dit de anlände den 11 april. I Uleåborg anslöt sig apotekaren, botanikern och astrologen Johan Julin till sällskapet. Han kände väl till de finska lappmarkerna och folkets seder och bruk. I Uleåborg uppehöll de sig i ungefär två månader varifrån de fortsatte i riktning mot Nordkap. I Kemi anslöt sig en läkare och också församlingsprästen Mattias Castrén som blivit känd för att ha upptäckt en okänd vild orkidé.
Den farbara vägen slutade i Övertorneå och med start i Kengis fortsatte expeditionen med båt upp längs älvar och strömmar till Kolari och Muonio. Att resa var svårt eftersom båtarna hela tiden färdades motströms. Där strömmen blev allför strid var de finska roddarna tvungna att gå i land och dra de tunga farkosterna uppför vattenstråken. Från Kolari roddes sällskapet igen till Muonioniska där det stannade en tid och gjorde en utflykt till Pallastunturi.
Under färden samlade Acerbi växter, fåglar, snäckor från flodbädden och ritade av alla natursköna företeelser som han råkade få syn på. Han beskrev också myggorna i Leppäjärvi, malörten i det idylliska sommarlapplandet.
”Vid vår ankomst ökades de myriader av mygg, med ytterligare miljoner … det var omöjligt att stå stilla ens ett ögonblick, jämt och ständigt var vi tvungna att sticka våra huvuden in mitt i röken eller hoppa över elden för att befria oss från våra grymma förföljare.”
Men vid Leppäjärvi bredde också de stora vidderna ut sig, bäckarna, vattenfallen, sjöarna och älvarna. De hade kommit till samernas och renarnas land.
Nakna klippor
Vid Kautokeino passerade de gränsen mellan nuvarande Finland och Norge plumsande över ett träsk och nådde så småningom Alten och Ishavet.
Den 15 juli lade Acerbi och Skjöldebrand ut från Alten längs fjorden som trängde in mot land. De reste i en öppen båt med roddare som kände till farleden. De beundrade vattnets lysande genomskinlighet och fjällen täckta av snö. Resan gick inte utan strapatser och roddarna måste göra flera strandhugg på grund av blåst och blev väl mottagna av samerna.
”Ju mer man närmar sig Nordkap, desto mer tyckes naturen rynka sin panna; all växtlighet dör ut och kvar blir bara nakna klippor”, skriver Acerbi.
På natten mellan den 18 och 19 juli öppnade sig Ishavets vidder för Acerbi och Skjöldebrand. Äntligen stod de nu här och rörde vid världens ände, välkomnade av det overkliga midnattsljuset som lyste dygnet runt och lindade in fjäll och vatten i ett varmt sken. Drömmen hade gått i uppfyllelse. De hade anlänt till Europas mest avlägsna punkt Nordkap och Acerbi var den första italienaren som nått dit – en ära han själviskt bevakade, för det berättas att reskamraten Bellotti inte fick komma ända fram till udden och höra vågornas hesa mummel mot de skrovliga klipporna. Han hade fått stanna kvar i Alten.
Nedvärderade samer
Acerbi var en lyssnare och en iakttagare, även om hans inställning till landskapet och folket han mötte färgades av tidens romantiska idéer. Han beskriver ett nordiskt Arkadien och antecknar dikter han hör
under resan. Acerbi kom att bli den första som gjorde finsk folkdiktning känd i Europa.
Han iakttog såväl de svenskspråkiga ståndspersonerna som de finska bönderna med stor sympati, och beskrev också ingående samerna och deras sätt sköta sina sysslor. Han tecknade vardagliga situationer i finnarnas och samernas levnadssätt av stort etnografiskt intresse.
De finnar Acerbi mötte på resan betraktade han inte som ”vildar” – i hans ögon framstår de som fåordiga och hårt arbetande människor som aldrig klagar. Däremot är italienarens syn på samerna nedvärderande och negativ. Det är uppenbart att han hos det ”primitiva lapska folket” hade väntat sig att hitta en samhällsidyll. Men samernas beteende motsvarade inte de föreställningar han hade om ädla vildar, utan i stället skriver han om ett smutsigt och slarvigt pack, vars främsta intresse tycks vara brännvin och tobak.
”Allt vad lapparna utförde och alla deras tillhörigheter bar vittne om lättja och dumhet. De enda saker som de var i stånd till att utföra med energi, var att ständigt pladdra, att röka pipa och att dricka konjak.”
Men konjaken hade ressällskapet haft med sig, och vissa av Acerbis historier är så pass hisnande att de får tas med skopor av salt. Odödlig är den om jägarna som förlorade sin båt mitt ute på en av de stora lapska sjöarna och fick ta sin tillflykt till ett krympande isflak. Enligt Acerbi plågades jägarna så av hunger att de gnagde köttet av sina armar medan de såg dödens avgrund öppna sig under fötterna ...
Hätsk mot svenskar
Tre år senare publicerade Acerbi en bok på engelska om sin resa, Travels through Sweden, Finland and Lapland to the North Cape in the years 1798 and 1799.
Den är ett praktexempel på hur en sydeuropé uppfattade Norden för 220 år sedan, och samtidigt en frisk och välskriven skildring av naturen i Lappland. I boken berättar han in levelsefullt också om bastun och bastubadandet, som för första gången beskrevs och illustrerades.
I Sverige gjorde boken ändå nästan skandal – för vid sidan av nedvärderingen av samerna gör Acerbi av någon anledning också hätska angrepp mot svenskarna. Berättelsen förbjöds på grund av dess konungakritiska hållning. Men snart väckte boken stort intresse i Europa och översattes till många språk.
I efterhand utvecklade Acerbi många stycken. Bland annat finns det en ingående beskrivning av fåglarna som låter skogarna ljuda av sång som svärmar över kärrmarker och älvar när de återvänder till Lappland från alla delar av Europa för att häcka. Bilderna ritade han själv hemma, och lär obekymrat ha plagierat sina medresenärers teckningar.