Det var betjänten som gjorde det (men låt oss frikänna honom)

Hur kunde aristokratkärringen sidsteppa sin trogna betjänt så nonchalant? I den tredje delen av Kulturens sommarserie skriver Fredrik Sonck om sina sympatier för betjänten Edgar i Disneys Aristocats.

Ett tidigt barndomsminne är Disneyberättelsen Aristocats. Ursprungligen gjordes den som film 1970, men för min del blev sagan om kattmamman Duchess och hennes tre ungar det första mötet med den litteraturform som går under namnet ljudbok. I något skede hade jag och min bror fått berättelsen (och ett annat Disneyäventyr, Micke och Molle) som C-kassett med tillhörande illustrerat häfte. Detta var det yppersta av interaktiv teknologi som det sena 1980-talet hade att erbjuda och ett litet plingande ljud på bandet signalerade att det var dags att vända blad. Mycket praktiskt, när man inte läser flytande. Dessutom var kassettbandet både mångröstat och musiksatt, ett slags mellanting mellan bok och radioteater. Otaliga bilresor fungerade det som underhållning. Och på den vägen blev Aristocats också mitt första möte med jazzen.

Handlingen var förlagd till Paris i början av 1900-talet och dramaturgin var den klassiska sagans. Den rika gamla Madame Adelaide Bonfamille dikterar sitt testamente för en jurist och överlåter där hus, hem och ”hela sin förmögenhet” åt kattmamman Duchess och hennes tre ungar, Marie, Toulouse och Berlioz, i andra hand åt sin betjänt Edgar.

Som vanligt är det betjänten som är skurken. I ett försök att själv bli universalarvinge försöker Edgar göra sig kvitt katterna, men dessa räddas av strykarkatten, arbetarhjälten och jazzsnubben Thomas O’Malley – inte mindre än två gånger innan allt slutar lyckligt. För katterna alltså.

Stackars Edgar!

Edgar går det sämre för, och redan som barn hade han mina obetingade sympatier, i alla fall senast då jag själv blivit så gammal att C-kassetten raspade i bilradion mer för mina yngre syskons skull än för min.

Inte bara tyckte jag det var fruktansvärt orättvist av aristokratkärringen att sidsteppa sin långvariga betjänt helt och hållet. Jag tyckte också att det verkade rent oförlåtligt korkat och världsfrånvänt att lämna en förmögenhet åt fyra katter. Och då jag hörde att det finns människor som i verkligheten lämnar stora arv åt sina husdjur ... ja, då insåg jag att jag trots min späda ålder var förnuftigare än åtminstone dessa vuxna. Och kanske också att det finns den sortens aningslöshet som man inte alls behöver ha fördragsamhet med.

I Edgar kunde jag med andra ord se en vrede som jag tyckte att var helt rättmätig, och som dessutom inte tog sig onödigt våldsamma proportioner. Jag visste mycket väl att det fanns något som hette djurplågeri. Och jag visste vad som brukade hända med oönskade husdjur, för i närheten av mitt barndomshem fanns en hundgård och pappa hade förklarat vad som hände med de stackars hemlösa vovvar som inte kunde få ett nytt hem: de avlivades. Jag visste också hur det gick till på landet, förr i tiden, med oönskade kattungar.

Och det tyckte jag var grymt, förstås. Men den grymheten såg jag inte hos Edgar som, även om han kunnat göra processen kort i närmaste vattentunna (som på landet, förr i tiden) inte verkade vara stöpt i samma form som till exempel Cruella De Vil som ville ställa till med hundvalpsslakt. Nej, Edgar, den mjukisen, körde katterna ut på landet, där han visserligen övergav dem, men ändå utan att kröka ett hår på deras svansar. Och sen när det försöket misslyckades – ja, då skulle han skicka dem till Afrika.

Det kunde jag på inga villkor se som något grövre brott. Måhända hade han gjort sig skyldig till någon form av trolöshet mot huvudman, men i min värld var det Madame Adelaide Bonfamille som skulle ställas inför den moraliska domstolen: Varför kunde hon inte ge Edgar förmögenheten och ansvar för katternas välmående? Skulle det inte ha varit den rimligaste lösningen, kanske?

Långt senare har jag tänkt att Madame Bonfamilles beteende mot Edgar egentligen var en form av svalt och nedåtriktat klasshat, att hon inte bara var en stollig gammal tant utan också en representant för en sorts överklassperson som – inte direkt av illvilja, men genom en total blindhet för sina materiella privilegier – trampar på människor i sin närhet. Att Edgar ändå var upptagen i testamentet visade ju att hon uppskattade honom, kanske till och med tyckte om honom, utan att kunna se på vilket kränkande sätt hon demonstrerade sin uppskattning.