”Jag har lärt känna doften av döden”
Agamemnon, Klytaimnesta, Ifigenia, Orestes, Elektra. En romanförfattare som i dag skriver om klassiska gestalter från Aiskylos, Sofokles, Euripides? Ja, faktiskt, en författare som hör till de stora i dagens litteratur, irländaren Colm Toíbín.
”Jag har lärt känna doften av döden. Den kväljande lukten som kommer med vinden in i palatsets rum.”
Så inleder Colm Tóibín Klytaimnestras kapitel i sin nya roman House of Names. Och död, våld, grymhet dominerar texten, vilket naturligtvis inte förvånar. Jag är mera förvånad över det klassiska motivvalet. Vad har fått Colm Tóibín som är en av de skickligaste och mest lästa författarna i dag att välja just detta?
I dagens läge – jag skriver efter den senaste terroristattacken i London – är det kanske inte heller en roman Tóibíns beundrare rusar för att köpa, trots att boken hittills hört till de mest eftersökta.
Det är i alla fall inte en samtida Agamemnon och Klytaimnesta vi läser om, utan de klassiska. Kung Agamemnon, grekernas härförare i trojanska kriget, blir mördad av sin gemål Klytaimnestra som hämnas för att Agamemnon dödat deras dotter Ifigenia för att gudarna skall se till att hans flotta når Troja.
Klytaimnestra ser Agamemnon i badet. ”En gång var han en vacker karl (…) när han hade en fot i badet, steg jag bakom honom (…) jag såg honom vrida sig och skrika till (…) jag visade kniven (…) Nu har jag gjort det. Han är död”, förkunnar Klytaimnestra.
Syskonen Orestes och Elektra, Agamemnons barn, hämnas i sin tur mordet på fadern och det är Klytaimnestras tur härnäst.
fantasitolkning av klassikerna
House of Names är Tóibíns tionde roman. Han är en unikt mångsidig författare, troligen är mest känd för romanen Brooklyn som vann Costapriset och blev en prisbelönad film 2015. Tóibín har förklarat att han inte skrivit en översättning av klassikerna utan närmast en fantasitolkning. Han har med andra ord föreställt sig hur de skulle ha reagerat i verkliga livet, vad de kunde ha känt och sagt. Ifigenia kort före mordet: ”Jag ber min far vad ingen dotter någonsin skulle behöva säga: Far döda mig inte!”
Den ena blodiga handlingen avlöser sedan den andra. Barn försvinner utan förklaring. Vakter blir mördade och hela familjer dödade. Människor ligger fängslade i celler under jorden. Slavar transporteras från en landsdel till en annan. Men motivet? Tóibín är inte speciellt intresserad av mera djupgående psykologiska motiv.
Då jag första frågade mig varför Tóibín valt det grekiska dramat som inspiration kom jag inte att tänka på att Tóibín ju är irländare och för någon tid sedan gav han själv vad som åtminstone kan uppfattas som en sorts förklaring. Nobelpristagaren Seamus Heaney beskrev Kingsmillmassakern i Nordirland 1976 som den mest fruktansvärda i hela Nordirlands historia: en grupp som kallade sig South Armagh Republican Action Force stoppade en minibuss och avrättade tio protestantiska arbetare (en elfte överlevde med 18 kulor i kroppen) för att hämnas lojalisternas mord på sex katoliker natten innan.
Trettio år senare såg Tóibín en dokumentär om händelserna och förklarade i en intervju i Guardian (20.5) att tankarna på alla de döda förföljt honom tills det blev en scen i House of Names:
– Ingenting i Nordirland skedde isolerat från annat (…) allt som hände hade hänt tidigare och kunde ses som hämnd.
Här är vi kanske då ett stycke närmare förklaringen.
– Jag skrev House of Names för att gestalta våldet som en spiral som finns gömd i vårt innersta.
orestes, den isolerade
Tóibín berättar att kriget i Syrien och Irak pågick medan han skrev och gjorde honom uppriven. Han hade också följt med en rättegång i Boston. I april 2013 sprängde 21-årige Dzjochar Tsarnajev två bomber under maratonloppet i Boston. Ingen förefaller ha känt den unge mannen, alla tillfrågade förklarade att han hade verkat vara så normal. Vi har hört liknande kommentarer ganska nyligen om Manchester-terroristen Abedi.
I House of Names möter vi en annan passiv, tystlåten ung man: Orestes. Där har vi det kanske. Orestes var den som iakttog de andra och led av en känsla av att vara djupt isolerad, att inte tillhöra världen.
– Mitt jobb var att beskriva hans förfall, förklarar Tóibín.
Kapitlen om Orestes är bokens höjdpunkt.
Orestes har med några andra pojkar kidnappats och fängslats av Klytaimnestras älskare Aigistos. Orestes rymmer och tillbringar flera år i en bergsby med två kamrater. De tar in hos en gammal kvinna. Det hela känns mycket irländskt, men man skall kanske inte läsa in alltför mycket irländsk historia i de dramatiska händelserna. Vad man i alla fall kan notera är att erotiken mellan Orestes och kamraten Leander flammar upp i den isolerade byn. Ingen ställer frågor, ingen undrar var de varit, då de återvänder till palatset. Tyranniet där ger upphov till en sådan rädsla att ingen vågar tala.
Också här liksom i Orestien är berättelsens höjdpunkt Orestes beslut att ta livet av Klytaimnestra.
Tóibín har skrivit också en bok om Maria, Jesu moder, i vilken hon uttryckte sin vrede över sonens öde (The Testament of Mary, 2012, på svenska Marias testamente). I House of Names är vi inne på lite samma behov att inspektera vårt västerländska arv.
Den språkliga utformningen är som i Tóibíns tidigare romaner utsökt och en verklig njutning.
Ingen ställer frågor, ingen undrar var de varit, då de återvänder till palatset. Tyranniet där ger upphov till en sådan rädsla att ingen vågar tala.