Otaliga tolkningar av sommaren i Mänttä
Årets sommarutställning i Mänttä har kuraterats av Helsingforsbaserade konstnären Pirjetta Brander, som verkar sakna tidigare erfarenhet. Resultatet är splittrat och rent ut sagt konstigt.
KONST
●●Mänttä bildkonstveckor
2017 Pekilo, Mänttä. Till 31.8.
År 1972 var den berömda kuratorn Harald Szeemann chef för documenta 5 i tyska Kassel. I praktiken innebar det att schweizaren var envåldshärskare över en av Europas största och viktigaste konstinstitutioner, jätteutställningen som sedan 1955 ordnats vart femte år. Både tidigare och senare upplagor av documenta har varit kuraterade av individer som haft mer eller mindre fria händer, men just Szeemanns version fick den franska konstnären Daniel Buren att reagera. Resultatet, en kort text, är en av de första moderna kritikerna mot kuratorer och museer och refereras flitigt till än i dag, nyligen bland annat i Die Zeit när konstteoretikern Stefan Heidenreich skrev att kuratering är odemokratiskt och diktatoriskt.
Som följd av kritiken uppstår ett dilemma: hur ska en kurators makt i praktiken kunna granskas? Vad är lösningen i dagens internationella konstvärld som ofta verkar mer intresserad av kuratorer än konstnärer? Det lättaste och mest självklara alternativet tenderar vara att placera en konstnär i kuratorns roll, vilket också blivit något av en trend.
Det är här vi kommer in på årets upplaga av Mänttä bildkonstveckor i Insjöfinland som nu organiseras för tjugoandra gången. Den professionella kuratorn lyser med sin frånvaro och i stället har den Helsingforsbaserade konstnären Pirjetta Brander stått vid rodret, synbarligen utan egentlig tidigare erfarenhet av detta. Att styra upp i Mänttä är ingen lätt uppgift – det huvudsakliga utställningsutrymmet Pekilo är en renoverad industribyggnad, långt ifrån ett klassiskt museum eller galleri med ljusa släta väggar. En röd tråd kunde ha hjälpt, men Brander har gjort sig en björntjänst genom att välja temat “sommar” som hon sedan tolkat lite hur som helst. Resultatet är splittrat och rent ut sagt lite konstigt. Har vissa konstnärer bjudits in på basen av vänskapsband?
I Branders tolkning är temat sommar ofta oerhört konkret. Det är mycket natur som givetvis är finländsk. Det är näver, träd, björk, fåglar, lite strand och hav. Mycket målningar. En del videor. Ett antal installationer, varav några är lite väl nära berömda konstnärers verk: Tom Engblom inkluderar en exakt kopia av Olafur EliassonsVentilator från 1997 i sin installation, Leevi Lehtinens 1986 för direkt tankarna till Tony Ourslers projektionsinstallationer.
Inåtvänt
En av de starkaste associationerna som utställningen i Pekilo väcker är till Ite-konst, den finländska versionen av outsiderkonst. På gott och ont känns helheten lokal, inåtvänd. Det är ibland som om resten av världen inte fanns, och det är mycket som är fint i att Finland agerat inspiration för många av konstnärerna som ställer ut. Samtidigt gör bristen på förbindelse till resten av (konst-)världen att det svårt att inte jämföra helheten med riktig outsider- eller folkkonst. I jämförelse med den opretentiösa outsiderkonsten som präglas av ärlighet och skaparglädje känns denna professionella utställning ganska anspråksfull.
På nätet kan man gratis bläddra i en digital version av katalogen till Där Kärlek Är – Norrbottnisk folkkonst, årets sommarutställning på konsthallen Havremagasinet i svenska Boden. Vissa verk i publikationen har direkta motsvarigheter i Mänttä, och det är inte alltid till de professionella konstnärernas fördel.
överväldigande detaljrikedom
Givetvis finns också verkligt sevärda verk utställda i Pekilo. Av dessa är två riktiga upplevelser: Charles Sandisons rum The tree of knowledge of good and evil med krypande datoranimation och Pauliina Turakka Purhonens La Primavera. Den sistnämnda är en installation bestående av Turakka Purhonens karakteristiska textilskulpturer – kanske hennes bästa hittills. Detaljrikedomen är överväldigande och det tekniska utförandet mesmeriserande. Tablån baserar sig på Botticellis målning med samma namn, men är ingen pastisch utan ett unikt och intrikat verk. På grund av alla detaljer är det svårt att ta till sig La Primavera som helhet, men det bidrar å sin sida till att många besökare stannar längre vid Turakka Purhonens installation än framför långa videoverk.
Även Leonora Fredrikssons sympatiska målningar som leker med sommarstugekultur och Erika Adamssons målningar med sommartråk som tema tål att nämnas, likaså Otso Höglunds parodiska turistbroschyr Enjoy a nazi summer in Finland. Det är inget subtilt över Höglunds utställda verk, men speciellt broschyren är uppriktig i sin drypande ironi och samhällskritik.
I en helhet som inte helt nått någon enhetlig tanke och i vilken flera förunderliga val gjorts finns det alltså ändå en del guldkorn. Men kanske ändå den kontroversiella professionella kuratorn behövs ibland, om inte annat så som rådgivare.