Fet saxofonfest på Korpo Sea Jazz
JAZZ
●●Korpo Sea Jazz 27.7.
Korpo Sea Jazz bjöd vid huvudkonserten på bop och postbop med traditionella drag men av hög kvalitet. Manuel Dunkel, Seppo Kantonen, Juho Kivivuori och Reiska Laine inledde kvällen med en minneskonsert tillägnad saxofonisten Rasmus Korsström (1969–2013). Konserten fortsatte med Mikko Gunu Karjalainen Fellowship Quintet. Trumpetaren Mikko Karjalainen är festivalens konstnärlige ledare i år.
Minneskonserten började med ett stycke av Korsström som direkt förde tankarna till Coltranes sextiotal. Dunkels tenorton var fet och stark och lade egentligen in kursen för kvällen. Det var saxofon för hela slanten hela kvällen, men mycket annat gott även.
Kantonen hade skrivit två av låtarna för tributkonserten. Den första var den snabba Cross Stream som inspirerad av saxofonisterna Sonny Rollins och Joe Henderson ekade av sent 50-tal, medan For The Memory Of A Friend var en långsammare stämningsbit. Dunkel spelade ett ypperligt solo, kryssande halva tonsteg över och under de sedvanligare melodilösningarna. Kantonens bidrag var här höjden av återhållsamhet med få och välvalda toner i Bill Evans anda.
Dunkel hade skrivit för tillfället From Away, ett modernt och abstraktare men ändå klart melodiskt stycke. Ett par standardlåtar hördes också. I Bobby Timmons This Here seglade Dunkel emellanåt fritt före och efter taktstrecken, men kom alltid ändå i hamn utan skador. Förutom de virtuosa tonslingor man vant sig vid från Kantonens händer improviserade han också rytmiskt i låten som går i tretakt.
Årets festival var fräsch som alltid. En orsak till den fortgående fräschören är säkert systemet med ny konstnärlig ledare varje år.
Modigt i stora stövlar
Karjalainens Fellowship Quintet var ett musikernas band som bjöd på många och långa solon. Pope Puolitaival fortsatte saxofonfesten med sin intensiva och genomträngande tenorton. Pianisten Artturi Rönkä steg modigt i stora stövlar genom att sätta sig på bänken som Kantonen grundligt hade värmt upp. Rönkä spelade med stor koncentration och fokus på de springande punkterna.
All musik var av Karjalainen. Efter de snabba inledande styckena The Thang och Manago Blues nådde kvintetten kanske sin kulmination i Wisdom. Med Puolitaival på flöjt och Karjalainen på flygelhorn blev det tämligen utpräglad CTI-stil (enligt skivbolaget CTI), fast utan rhodespiano. Men man saknade inte elpianot tack vare Rönkäs läckra harmonier, som knappast skulle fungera lika väl på rhodes.
Intressanta var också trumslagaren Jussi Lehtonens och Karjalainens duetter i stycket. De två bröt sig ut ur styckets rytm flera gånger för att återkomma perfekt till det 70-talistiska grundkompet.
Osaka inleddes med ett trumsolo. Japan-klichéerna frodades ironiskt eller självironiskt i stycket och pentatoniken och kvinterna nådde sin höjdpunkt då Rönkä kompade ett yt- terligare trumsolo med klinkande taktfasta kvinter från flygeln.
I Two Steps återbesöktes åter en gång Vernel Fourniers klassiska trumkomp, bekant från bland annat Poinciana.
Årets festival var fräsch som alltid. En orsak till den fortgående fräschören är säkert systemet med ny konstnärlig ledare varje år. Då ordföranden för Korpo Jazz rf, Bosse Mellberg, överräckte den traditionella gula änkan till Karjalainen berättade han samtidigt att gitarristen Teemu Viinikainen leder festivalen musikaliskt nästa år.