Vi borde lägga returpant på betydligt mera förpackningsmaterial än bara tomflaskor och -burkar – också i industriell skala.

Vi fyller världen med tomma förpackningar – och kommer att drunkna i plast.

Henderson Island i Söderhavet är obebodd och ligger nästan tusen kilometer från närmaste ö med flygplats. Långt ute sydost om Tahiti ligger ön som en prick i oceanen; ett Emsalö eller ett Lumparland i ett väldigt hav.

Henderson besöks mest bara av forskare ett par gånger per årtionde. De forskare som de senaste gångerna har besökt korallön har varit chockade över att ön är en av världens mest nerskräpade öar. Vid den senaste räkningen hittades 670 föremål per kvadratmeter. Och då är det ingen som lämnar skräp efter sig här. Men heller ingen som städar.

Skräpet flyter i land. Henderson bland Pitcairnöarna är till det yttre en klassiskt ljuvlig öde ö med turkost hav och stränder med vit sand. Men den ligger i en av de jättelika plastvirvlar i världens oceaner där kringflytande skräp ansamlas.

Östersjön är inget undantag från nedskräpningen. En tröst är möjligen att problemet med mikroplaster inte sägs vara lika stort som i de stora världshaven. Det är de mikroskopiskt små rester från kosmetika eller bildäck som fiskar och havsdjur får i sig, och som nu sägs beröra 99 procent av världens sjöfågelarter.

I Norden och Europa är föreställningen om hur havet sväljer allting inte långt borta.

”Sjövett” var 1964 en av de många folkbildningsfilmer som Sveriges tv i tidens anda bland rundradiobolagen lät producera och sända. Den sonora speakerrösten såg hur stränderna skulle blir nerskräpade av ”helt vanliga, hyggliga svenskar” om ingenting gjordes.

Så som ett informativt råd gavs därför att noga sticka hål i bottnen på tomma förpackningar så att de säkert sjönk när man kastade i dem.

Eller att metodiskt samla skräpet i en papplåda och lägga i några stenar som effektivt såg till att allting säkert for till bottnen och därmed var borta ur den svenska åsynen.

Rådet känns horribelt i dag. Men ännu så sent som 1979 var det inte förbjudet för fartyg att slänga sina sopor överbord i Östersjön.

Under 2010-talet har nerskräpningen i Östersjön undersökts i större projekt. Med tanke på hur matematiskt enkel forskningen är, är det förvånande att den sker först nu. Forskarna beräknar inga halter och koncentrationer och beskriver inga komplicerade biologiska processer. Nedskräpningen räknas helt enkelt i antal upphåvade eller ilandflutna föremål.

Överraskande få geografiska områden har undersökts systematiskt. De flesta kartläggningarna har gjorts i Skärgårdshavet eller huvudstadsregionen. Det verkar som om kommunerna snarare undersöker vattenkvalitet och åkeravrinning än ser till de lokala, okontrollerade skräpströmmarna och vad eller vem de beror på.

Havsskräpet härrör ofta från hushåll, turism och strandserveringar. Vattendrag skräpas också i överraskande hög grad ner av byggen, eller av fritidsfisket som ju skulle vara en naturnära syssla.

Omkring 45 procent av allt skräp i våra finländska havsvatten är söndrig plast. Därefter kommer glas, glassplitter, papp, papper och plastpåsar. Ofta sägs skräpet inte ha kommit i havet direkt eller med avsikt, utan kan ha blåst i sjön eller sköljts dit via vattendrag eller av högvatten och översvämningar.

Nedskräpningen vid våra kuster verkar ibland beskrivas utifrån en lite gammaldags miljöideologi. De som ska åstadkomma det hela är antingen staten eller de folkbildade medborgare som agerar rätt i naturen.

Mindre ser man då till att vi är omgivna av en genomplastad och genomförpackad värld. Förpackningsindustrin sysselsätter omkring 8 000 personer i Finland, och beskrivs som framgångsrik med allt fler, biosmarta eller digitala förpackningar på kommande.

Plasttillverkningen lever högt på att vi helt oförnuftigt tillverkar så gott som evigt hållbar förpackningsplast – för engångsprodukter.

Små föremål – en ledlampa, en sticka läppfett eller en rakhyvel – säljs ofta i stora formblåsta plasthöljen. Där i hyllan är de egentligen små reklamskyltar för sitt varumärke – som vi dumt nog bär med oss hem.

Vi borde lägga returpant på betydligt mera förpackningsmaterial än bara tomflaskor och tomburkar – också i industriell skala. Det skulle också sätta fart på den återvinning av plaster som bara blygsamt har börjat vid specialanläggningar som Ekokem i Riihimäki.