Tv-serie blir verklighet i Vita huset

Essä Den trångsynta, rasistiska och ofantligt populära tv-karaktären Archie Bunker skapades av liberala tv-makare och blev på 1970-talet en betydelsefull politisk ikon i USA. Länge fick han konservativa politiker att gnissla tänder. Richard Nixon formlige

En oväntad men bekant tv-karaktär dök upprepade gånger upp under det amerikanska presidentvalet förra året, nämligen Archie Bunker. Många politiska kommentatorer upptäckte i den fördomsfulla, inskränkta och ständigt missnöjda arbetarklasshjälten från tv-komedin All in the Family en parallell till den kontroversiella republikanska presidentkandidaten Donald Trump.

”Han ÄR Archie Bunker”, hävdade Norman Lear, den legendariske tv-producenten bakom All in the Family, i en intervju där han kallade republikanen för ”långfingret på Amerikas högerhand”. Under den långa presidentvalskampanjen hann jämförelser mellan Trump och Archie Bunker bli något av en kliché. Hänvisningar till huvudkaraktären i en tv-komedi som ursprungligen visades mellan 1971 och 1979 kan kännas udda i den politiska debatten år 2016. Karaktären Archie Bunker blev dock under 1970-talet snabbt en politisk ikon som än i dag har en politisk och kulturell betydelse i Förenta staterna. Norman Lear såg i Archie såväl sin trångsynta far som en satir över tidens fördomsfulla och egennyttig konservatism. Genom att öppet ta sig an politiska frågor i tv-underhållning garanterade Lear att Archie Bunker och All in the Family blev en del av den politiska debatten under 1970-talet.

Archie Bunker, spelad av Carroll O’Connor, bodde i ett lägre-medelklasshem i stadsdelen Queens i New York med sin godtrogna och enkla fru Edith (Jean Stapleton). Deras enda dotter Gloria (Sally Struthers) var nygift med den politiskt radikala Mike (Rob Reiner) som studerade sociologi vid universitetet. Det ekonomiska läget satte de två generationerna under samma tak, vilket bäddade för konfrontationer och politiska debatter mellan den reaktionära Archie och den nya vänstern som den yngre generationen representerade. Programmet tog sig an både aktuella och tabubelagda politiska och personliga ämnen, bland annat rasism, kriget i Vietnam, abort, homosexualitet, sjukpension, rätt till vapen, rassegregering och impotens. All in the Family var banbrytande då serien hade premiär 1971 i Förenta staterna – dittills hade tv-underhållning undvikit alla slags kontrovers och politik. I en tid då det förkunnades att det personliga är politiskt blev programmet snabbt det mest sedda i hela landet, och förblev det i hela fem år.

Med tanke på All in the Familys popularitet och otaliga politiska debatter, var det naturligt att Archie Bunker blev en betydelsefull och samtidigt omtvistad politisk ikon. Amerikansk politik var i en historisk brytningspunkt. Den tidigare mäktiga demokratiska koalitionen som band samman arbetarklassen, intellektuella, svarta i norr och rasister i södern, utsattes för svåra spänningarna under 1960-talet och föll samman under sin egen vikt. Richard Nixon såg dessa förändringar och lyckades 1968 navigera mellan demokraternas liberala Hubert Humphrey och segregationisten George Wallace, som representerade ett nygrundat populistparti. Genom att anamma ett slags populistisk konservatism, som målade upp motståndarna som en elit som tog från medelklassen för att gynna allehanda minoriteter, lyckades

Nixon, Wallace och sedermera Ronald Reagan locka till sig många tidigare trogna demokrater. Archie Bunker representerade uttryckligen denna vita arbetarklass som vände demokraterna ryggen i samband med att de två stora partierna allt tydligare indelades i ett liberalt och ett konservativt alternativ under 1960och 1970-talen.

Den älskvärda rasisten

Trots att Archie Bunker var tänkt som en satir på vad Nixon kom att kalla ”den tysta majoriteten” (eng. silent majority), kom den starkaste kritiken till en början från vänster. Många upplevde att sättet Archie Bunker talade på, hans nedsättande uttryck för svarta, latinos, judar, japaner och alla andra tänkbara folkgrupper, snarast främjade rasismen i samhället.

Lear, O’Connor och de flesta författarna bakom All in the Family var själva politiskt liberala och hade ingen som helst avsikt att sprida fördomar. De facto var det en uttalad regel att Archies rasism alltid skulle ifrågasättas av de andra karaktärerna för att punktera hans fördomsfulla logik, och producenterna upplevde att de uppmanade folk att skratta åt rasism. Alla var dock inte övertygade. Whitney Young, ledaren för medborgarrättsorganisationen National Urban League, ansåg att serien behandlade rasism som ett skämt.

Den mest uppmärksammade kritiken kom ändå från författaren Laura Z. Hobson, känd för sin roman Gentleman’s Agreement som behandlade antisemitism i Förenta staterna. Hobson framförde sin kritik i New York Times där hon anklagade programmet för att måla upp Archie som en ”älskvärd rasist”. Lear försvarade sig och förklarade att han stött på många älskvärda rasister i sina dagar och att de brukar ”hjälpa oss att skratta åt oss själva, och se vårt eget beteende med ny insikt”. Förklaringen tilltalade många och All in the Family kom att belönas med flera utmärkelser från medborgarrättsrörelser för dess antirasistiska agenda.

Vit arbetarklass

Den liberala Norman Lear insåg snabbt vilket inflytande den mest sedda tv-underhållningen i landet hade. Det gjorde också många politiker. Ett år efter att amerikanerna för första gången fick stifta bekantskap med Archie Bunker kunde de se honom i politiska reklamfilmer där han uttryckte sitt stöd för New Yorks liberala borgmästare John Lindsay i demokraternas primärvalskamp 1972. Tekniskt sett var det inte den fiktiva karaktären Archie Bunker som stödde Lindsay, utan skådespelaren som gestaltade honom, Carroll O’Connor. Ändå framgår det tydligt av reklamen att det uttryckligen var Archies stöd som kampanjen ville ha – O’Connor manade fram den populära arbetarklasshjälten.

Vid samma tid förklarade demokraten och kongressledamoten James Abourezk vikten av att locka till sig vad som allmänt kallades ”Archie Bunker-väljarna”, det vill säga den vita arbetarklassen i storstäderna i norr. När senatorn Edward Kennedy åtta år senare utmanade sin partikamrat, den sittande presidenten Jimmy Carter, förlitade han sig också på Archie Bunker. Mot slutet av ett årtionde som präglades av inflation, oljekriser och utrikespolitiska nederlag såg sig många om efter ett nytt ledarskap, och Kennedy försökte hålla kvar de tidigare trogna demokraterna. Även om det ökade fokuset på medborgarrättigheter och jämställdhet inom det demokratiska partiet irriterade stora delar av den vita arbetarklassen ville Kennedy signalera att de fortfarande var en uppskattad del av den demokratiska koalitionen.

”Archie Bunker är en arbetarklassperson som försöker få det att gå ihop ekonomiskt”, förklarade en av Kennedys rådgivare, ”han är en väldigt effektiv budbärare för vårt meddelande.”

Ett hån av den tysta majoriteten

Trots att kritiken från vänster avtog och liberala politiker fann sätt att använda Archie Bunker för sina egna politiska behov, var inte alla förtjusta. Konservativa politiker, intellektuella och aktivister uppfattade Archie Bunker som ett hån. I Vita huset satt Richard Nixon med sin populistiska idé om ”den tysta majoriteten”, som i hans vision var en bortglömd vit medelklassman.

Archie Bunker var ett slags representant för denna tysta majoritet – men han fanns bortom Nixons kontroll. Än värre var det faktum att All in the Family var det populäraste tv-programmet i landet. Nixon hade i flera år utvecklat en omfattande underhållningsstrategi för att sälja sin politik och nu hotades hela det arbetet av Archie Bunker. Nixon själv förklarade för sina rådgivare hur han stängde av ”det förbannade programmet”.

Men som så ofta med Nixon räckte det inte att stänga av tv:n. Redan i början av 1970-talet befann sig den republikanska presidenten i ett mer eller mindre ständigt krisläge och hans förhållande till medierna var ytterst problematiskt. Nixon och hans stab, i synnerhet vicepresident Spiro Agnew, attackerade regelbundet presssen, den vanligaste anklagelsen var att nyhetsrapporteringen var vinklad. Agnew uppmanade supportrar att skicka in klagomål till tv-bolagen och sätta press på kongressen gällande ”olämplig” tv-underhållning. Från Vita huset ringde rådgivare tv-bolaget Columbia Broadcasting System (CBS) och produktionsbolaget bakom All in the Family.

Vita huset fick också uppbackning. Konservativa intellektuella, som William F. Buckley, klagade över hur All in the Family framställde den konservativa rörelsen som fördomsfull, anti-intellektuell och rentav lite tokig. Konservativa aktivister, som evangelistprästen Jerry Falwell, organiserade protester mot programmet. I New York förkunnade en arrangör av ett högerpopulistiskt möte hur ”de kallar er Archie Bunkers, ni är inte Archie Bunkers, ni är stora amerikaner”.

Men trots det politiska trycket fanns det inte många konkreta motiv att ändra på det populäraste, och mest lönsamma, programmet. Det var först när högern lyckades mobilisera gräsrotsaktivister som hotade med omfattande bojkotter – samtidigt som kongressen debatterade att kringskära tv-bolagens makt – som CBS började kräva att satiren skulle tonas ner.

Arvet efter en ikon

När den demokratiska presidentkandidaten Walter Mondale 1984 valde kongressledamoten Geraldine Ferraro till sin vicepresident påpekades det otaliga gånger att hon representerade det område i Queens där Archie Bunker bodde. Tv-serien hade upphört 1979 och fyra år senare avslutades dess spin-off Archie Bunker’s Place, men Archie Bunker var fortfarande arketypen för ett väljarsegment. Ännu på 1990-talet använde demokratiska presidentkandidater Carroll O’Connor, som Archie Bunker, i sin reklam. Mot slutet av årtiondet hyllade president Bill Clinton producenten Norman Lear och berömde honom för hur han attackerat rasismen i samhället med humor. Att använda Archie Bunker för att håna rasism och politisk konservatism, har alltså varit populärt bland demokrater sedan 1970-talet. Spår av den traditionen ses även i många av jämförelserna mellan Donald Trump och den älskvärda rasisten från Queens.

Men medan konservativa på 1970-talet kraftigt tog avstånd från Archie Bunker är situationen i dag en helt annan. Efter fyra decennier har Archie Bunker anammats av högern. Det som var tänkt som satir av fördomar framstår i dag för många som en efterlängtad röst mot så kalllad politisk korrekthet. Bland såväl gräsrötterna som toppskiktet av Donald Trumps anhängare ser man gillande på jämförelser mellan den nuvarande presidenten och den ikoniska tv-karaktären. Trumps anhängare använder flitigt citat, bilder, memer och gif av Archie Bunker.

Denna förändring visat på betydande förskjutningar i amerikansk politik under det senaste halvseklet. Sedan 1970-talet har konservativa och republikaner genom populistisk retorik framställt sig som den sanna representanten för den vita genomsnittsamerikanen. Med Reagan mognade den populistiska konservatism som Nixon utvecklade kring den tysta majoriteten.

En annan bidragande orsak till att Archie Bunker blivit gångbar på högerkanten är framväxten av andra högerpopulistiska provokatörer, med radiostjärnan Rush Limbaugh som en tydlig föregångare. Han klev på 1990-talet fram som en av ledargestalterna inom den konservativa rörelsen genom att blanda underhållning och politik, och redan då var det många som påtalade likheterna mellan den kontroversiella radiopersonligheten och Archie Bunker. Utvecklingen av ett dominerande högerpopulistiskt medieetablissemang fortsatte – under ledning av Limbaugh, Fox News grundare Roger Ailes och mediepersonligheter som Bill O’Reilly och Sean Hannity – och förändrade både den konservativa rörelsen och det republikanska partiet. Denna förändring öppnade vägen för Donald Trump att ta över partiet med sin högljudda kamp mot så kallad politisk korrekthet, samma agenda många i dag ser hos Archie Bunker.

Nixon hade i flera år utvecklat en omfattande underhållningsstrategi för att sälja sin politik och nu hotades hela det arbetet av Archie Bunker. Nixon själv förklarade för sina rådgivare hur han stängde av det förbannade programmet.