Med tåg och cykel genom Schweiz
Alptoppar, knallblå himmel och hisnande järnvägsbroar. Att åka tåg i Schweiz är som att befinna sig i en scen i Sound of Music. Hyr en cykel i den förföriskt vackra dalgången Engadin och upplev skönheten på nära håll.
Att åka tåg i Schweiz är att sjunga långsamhetens lov. Tåget är ett sätt att resa som ligger djupt förankrat i schweizarnas själsliv, och ett som de är mycket stolta över – inte minst punktligheten. Schweiz historia är järnvägens historia, och järnvägens historia är Schweiz historia, lär någon ha sagt. Det håller Ingela Wolf med om. I över 30 år har hon levt med sin schweiziske man Christian i byn Zuoz i Engadindalen i sydöstra delen av landet.
– Vi är världens mest tågresande folk, cirka 1,3 miljoner resenärer per dag! Att ta tåget är det mest naturliga sättet att förflytta sig, säger hon innan vi lämnar Zürich Bahnhof för vår resa söderut.
Bästa utsikten
Vårt tåg avgår exakt klockan 13.37 från den majestätiska tågstationen i Zürich. Vi ska till Chur, Sankt Moritz och vidare upp genom Engadindalen till Pontresina och sedan ned mot Tirano på den italienska sidan om gränsen.
Vi åker med det privata järnvägsbolaget, Rhätische Bahn, som kämpar sig från närmare 600 meters höjd upp till det högsta passet på 2200 meter vid Ospizio Bernina och sedan ned igen till 430 meter över havet. Under färden mellan Zürich och Chur passerar vi Albulapasset med mer än 150 broar längs en sträcka som de senaste åren har fått Unescos världsarvsstatus. Jag sitter på höger sida i tågvagnen för att få den bästa utsikten när det Ferrariröda tåget gör en vid båge över den magnifika Landwasserviadukten med sina 65 meter höga stenpelare. Vi åker in i en tunnel och allt blir svart. När det åter ljusnar är både klimatet och landskapet annorlunda. På några minuter har vi gått från regn och mörka moln till klarblå himmel och sol.
Kor med bjällror
Som ett pärlband ligger de uppradade, den ena byn efter den andra, med sina karakteristiska smala höga kyrktorn som sträcker sig upp över de omgivande bergsryggarna. På de gröna sluttningarna betar kor med stora bjällror runt halsen, och allt är som hämtat ur Sound of Music. Här skulle Julie Andrews lätt kunna dansa ned över ängarna med de snöklädda alptopparna i bakgrunden.
– En del tycker att det blir för mycket av det vackra ibland. Klichébilder tröttnar man ju lätt på, men faktum är att det dramatiska landskapet i denna del av Schweiz skiftar i färg och ljus från timme till timme, så det blir aldrig tråkigt, säger Ingela Wolf.
Efter ett par timmar når vi Sankt Moritz, bara femton minuter från Pontresina. Att bo där i stället för inne i Sankt Moritz ger en mer avspänd tillvaro med minst lika sällsamma hotellhistorier som i huvudorten. Hotell Saratz är ett sådant ställe, som kan ståta med en nästan lika lång historia som det legendariska hotellet Badrutts i Sankt Moritz. Den stora skillnaden är att det är betydligt billigare, men utsikten lika hänförande som i Sankt Moritz.
Behagligt klimat
Pontresina är porten in i den vackra medeltida dalgången Engadin som är belägen i södra delen av kantonen Graubünden på gränsen till Italien. Dalens läge ger ett behagligt klimat med drygt 320 soldagar per år.
Området har ett omväxlande kulturlandskap. Här ligger dels Chur, den äldsta staden med en 2 000 år gammal historia, dels den högst liggande byn i Europa, Juf, på 2 126 meters höjd.
Jag hyr en cykel i Pontresina och följer floden Inn mot bergen, och vars vatten efter många mil mynnar ut i Svarta havet. I byn Zuoz gör jag första stoppet. I denna dalgång talas än i dag det gamla romanska språket, rätoromanska, som härstammar från en folklig variant av latin. Det är visserligen ett av landets fyra officiella språk, men ett litet språk som riskerar att dö ut.
– Det är bara cirka 40000 personer i kantonen Graubünden som i dag behärskar språket, berättar Ingela, som låtit alla sina tre barn lära sig rätoromanska.
Rätoromanska har långsamt malts sönder av de två stora kulturspråken schweizertyska och italienska.
Hus med murar
Vi går en rundvandring i den medeltida byn där patricierhus i uråldrig graffitiutsmyckning står tätt lutande mot varandra. Mangård och ladugård finns under samma tak. Alla hus har metertjocka murar och står väldigt nära varandra som skydd mot den kalla vintern.
I en brant backe upp mot torget i byn håller Gian-Marco Willy på att renovera sitt hus, som han har ärvt av sin farfar. Efter att i många år ha bott i Chur har han nu bestämt sig för att flytta tillbaka.
– Nu ska i sanning sägas att det inte är något större problem. Bönderna blir färre och färre och de hus som en gång i tiden var bostad på övervåningen och ladugård i bottenplanet byggs i dag om till bostäder och går för skyhöga summor till ägare i Europa eller USA som använder husen som sommar- eller vinterbostäder, säger Gian-Marco Willy och fortsätter:
– En gång Zuoz, alltid Zuoz. Det här är den ideala miljön för mina barn att växa upp i. Klimatet är extremt bra, vi har soliga somrar som är perfekta för vandringar i bergen och torra vintrar med pudersnö som ger optimala förhållanden för skidåkning i alla former.
Vid sidan av arkitekturen är det
människorna och språket som ger landskapet i dalgången dess prägel. Vänligheten är påtaglig och den rätoromanska hälsningsfrasen allegra, som betyder glädje, klingar som musik i mina öron.
Höga bergstoppar
Jag cyklar vidare längs floden till den lilla staden Scuol, ändstationen för den smalspåriga järnvägen, via en annan vacker by, Zernets, inkörsporten till Engadins nationalpark. Scuol är känt för sina charkuterier och för sitt utomhusbad. Här kan man simma rakt ut i en omgivning av höga bergstoppar. Efter ett uppfriskade bad, som belöning för en dag på cykel, är det bara att lämna in hyrcykeln på tågstationen och så fraktas den utan kostnad tillbaka till cykelfirman i Pontresina.
Själv säger jag farväl till Engadin med ett arevair och fortsätter färden med tåg ned mot Italien och Tirano.