Vi liftade en vecka
I minnet är det alltid försommar. Nu var det början av juni 1958. Föregående år vid samma tid hade jag kommit hem från mitt collegeår i USA, närmare bestämt Williams, Williamstown, Massachusetts. Nu var min roommate Woody på besök i Finland, inställd på en veckas rundtur.
I ekonomiska termer var Woody en jätte, jag en dvärg. Hans pappa var bankir i Highland Park, Illinois, vilket säger allt. Själv hade jag inga andra pengar än vad jag hittat på gatan. Mer var det inte än att det skulle ha varit vansinne att slösa dem på bussbiljetter.
Den exakta rutten för vår färd minns jag på ett ungefär. Vi styrde österut, förbi Borgå, Lovisa, Kotka, Fredrikshamn, så småningom Villmanstrand. Trafiken i dag är femtio eller hundra gånger livligare än den var på den tiden. I ödemarken kunde det gå timmar mellan fordonen, men kom det en personbil eller långtradare så stannade den utan minsta tvekan. Ännu sitter en knallröd Volvo PV544 inristad i mitt minne, i likhet med förarens lyckliga min. Bilen var ute på sin jungfrufärd. Förarens livsdröm hade gått i uppfyllelse. Volvo. Jag rullar.
Oftast liftade vi med långtradare. Efteråt levererade Woody ett kritiskt utlåtande om bilisterna i Finland. Endast långtradarförarna fick godkänt betyg. I mina öron ringer ännu omdömet om en klant: He could have passed him on that hill.
Någonstans i mina gömmor finns ett foto av en belåtet flinande Woody, invid en kilometerstolpe med siffrorna 69. Jag förstod ingenting, tills han förklarade saken. Vad det var har jag glömt. Däremot minns jag den lilla ångbåten vi liftade med från Villmanstrand till Nyslott. Möjligen fick vi punga ut med en slant, å andra sidan fick vi klättra ner i maskinrummet och slänga in meterlånga björkklabbar i eldstadens inferno. Det var cool. Det var vår resas höjdpunkt.
På nätterna låg vi i tält, vid Punkaharju omgivna av andra campare, på andra platser ensamma. Till min förvåning la Woody varje kväll sin fotlånga machete bredvid sig. En kväll vid en enslig sjö tyckte han sig höra ljud utanför. Han kommenderade mig ut ur tältet. Stillheten bröts av mitt rop: Är det någon där? Jag lyssnade men hörde inget svar.
Nu är Woody borta sedan länge. Hans jordiska sorti vill jag ogärna tänka på. Hellre minns jag vår rundtur i ett Finland som inte heller finns kvar.