Chilipepparn saknade sting
När man går på sena kvällskonserter utsänd av tidningen, sätter man vanligtvis i gång att skriva recensionen så fort man vaknat följande morgon. Minnena är färska och levande, och formuleringarna har mognat under natten. I dag dröjde det flera timmar in p
ROCK ●●Red Hot Chili Peppers 29.7 Kaisafest, Kajsaniemiparken
■ Som hos alla musikfantaster med rötterna i 1980- och 1990-talen fanns albumet Blood Sugar Sex Magik (1991) också i min vinylhylla, och som för många andra var det också det enda av Red Hot Chili Peppers. Den legendariska dubbelplattan producerad av Rick Rubin kändes som en superfräsch öppning till det nya decenniet, efter hårdrockens romantiska 80-tal. Den blev också genombrottet för en våg av modern, poppig punkfunk och populariserade “slap bass” (där man i stället för att smeka strängarna slår med tummen mot och river i dem som en katt, typ) och det är knappast bara tidslig slump att vinjettlåten till 90-talets stora komediserie Seinfeld också var en slap bass. Så jävla fräscht, som sagt. Då. I dag är “slappandet” närmast en pinsam tidsmarkör som väcker minnen av överstora axelstoppade kostymer, morotsformade jeans och snusnäsdukar.
Det är kort sagt oförklarligt att Red Hot Chili Peppers, trettiotre år in i karriären, fortfarande kan locka över tio tusen finländare ut i Kajsaniemiparken för att njuta av den svala nattluften, överprissatt öl, översvämmade bajamajor och ett band som inte känt av inspiration på tjugo år, där någonstans hundra meter längre fram på scen.
California Über Alles
Som alltid startar konserten – på minuten på utsatt tid, förresten – med en mer eller mindre improviserad jamsession mellan basisten och bandledaren Flea (54), trummisen Chadwick Gaylord Smith (55) och “nya” gitarristen Josh Klinghoffer (37) som 2009 ersatte John Frusciante. Chili Peppers problem med gitarrister vore värd en egen bok, det kanske räcker att konstatera att av de elva studioalbum RHCP gett ut, är dagens uppsättning bara den andra som lyckats göra två album tillsammans.
Och det senaste, The Getaway (2016) är inte alls fruktansvärt. Bara lite oinspirerat, formpressat och segt.
Trots att Blood Sugar Sex Magik var genombrottet, dröjde det till 1999 innan det illa tilltyglade bandet tog nästa steg med succéalbu- met Californication, som finns i CDhyllan hos alla människor som någonsin köpte en musikskiva innan mp3:orna och Napster kom och mördade industrin.
Hälften av kvällens låtar är plockade från de tre nämnda albumen, och den egentliga konserten börjar fint med Around The World, första spåret på Californication. Alla har hört den, och den funkar – om bara Anthony Kiedis (54) kunde ha kommit överens med resten av bandet om vilken tonart den skulle sjungas i.
I Dani California är bandet redan på samma våglängd, och det är då det slår mig. Det är Kalifornien som är grejen. Öknens hetta, havets bris, palmer som susar, sololja, shorts och bara överkroppar, alla konstiga droger, skateboards, psykedelia … Red Hot Chili Peppers är egentligen bara en åttafotad groovy reklamkampanj för “The Golden State”.
Och förhållandet är ömsesidigt – delstaten lånar gärna av sin “swag” åt coole Kiedis och flippade Flea. Och den bleka publiken i det permanent huttrande Finland suger åt sig av Dvitaminet.
Sedan händer det!
Nästa gång jag vaknar till i radioskvalet är vid trettio år gamla Me And My Friends från The Uplift Mo-
❞ Den här välbetalda beatmaskinen kan fortsätta sprida det kaliforniska glädjebudskapet av nonsenslyrik och sus av palmträd i tjugo år till. Turn off, tune out, drop dead.
fo Party Plan (1987). Upp med handen, Kajsaniemi, hur många av er visste att de hade ett album med det namnet? En? Två? Ni där? Ok.
Sedan växlar det hastigt tillbaka. Nya Go Robot sticker ut som om Björn & Benny i fjäderboa och glamkostymer plötsligt tagit över ljudmixern. Men precis då vi står där och skrapar oss i det bildliga huvudet, då händer det – kvällens absoluta höjdpunkt, megahitten, dundersuccén, heliga Jesus sista låtönskan, örhänget vi alla bombats med en miljon triljard gånger i vartenda radioprogram, vartenda förbannade hak runt hela världen och – det är bara att erkänna – också på din senaste hemmafest: Californication! Sjung med nu, för fan!
“First born unicorn / Hard core soft porn / Dream of Californication / Dream of Californication …”
Det här är ögonblicket, det här är zenit, och bandet vet det alldeles väl. De startar långsamt, njuter av varenda takt, och när Smith bankar in refrängen låter han tempot sacka ytterligare så vi alla hinner med och skråla av hjärtans lust: “Dream of Californication / Dream of Californication / Dream of Californication …”
Sen då? Tja, sen lyfter ännu Aeroplane rätt bra, liksom Blood Sugar Sex Magik och kantiga Suck My Kiss från samma tid. Det blir också ett yt- terligare jamparti mellan Flea och Klinghoffer, där ingen riktigt verkar veta som leder eller vart de är på väg, men vi försöker njuta av det faktum att det här är “äkta, spelad musik”, trots att huvudet och fötterna på riffet tydligen lämnades kvar någonstans backstage.
Är det så här det blir när man röker knark, undrar jag? Eller är det julinatten i Finland som är för kall för Fleas känsliga, kaliforniska knogar? Slap, slap, boing boing, hack, hack. Hämta kejsar’n ett par handskar, vetja, hans händer är ju helt nakna!
Kidsen kan
Sista höjdpunkten i konserten står unge Klinghoffer för. Då resten av bandet inte gitter lämna sitt varma omklädningsrum i pausen, skickas han ut till vargarna för att ge en trubardurversion av Pixies underbara låt Debaser. Inga styva fingrar här, och inget fel på rösten heller. De kan nog, kidsen. Även om de hunnit bli medelålders.
Senaste RHCP-singeln, trubbiga Goodbye Angels river sedan ner den uppsluppna stämningen så djupt att inte ens klassiska, banddefinierande Give It Away lyckas höja den igen. Kanske märker orkestern själv också att det inte var deras allra bästa dag, och försvinner snabbt från scenen igen.
Vi klockar in på nitton låtar, det minsta antal bandet gett under hela turnén hittills.
Trots att det blir ett kortare set, är Red Hot Chili Peppers anno 2017 så fritt från överraskningar och tuggmotstånd att konserterna blir en slags mental uthållighetsidrott. Långsamma och sega men bombsäkra och beprövade melodier, lite funk och så en tuff, punkig knorr på det hela så man blir tvungen att applådera åtminstone slutet.
Den här välbetalda beatmaskinen kan fortsätta sprida det kaliforniska glädjebudskapet av nonsenslyrik och sus av palmträd i tjugo år till. Turn off, tune out, drop dead.