Klassiker som håller
■ Storsatsningen Jurassic World (USA 2015) utspelade sig 22 år efter originalfilmen och även om den var visuellt hisnande så saknades den där episka, visionära känslan som Steven Spielbergs original utstrålade. Och faktum är att Jurassic Park (USA 1993) fortfarande håller. Den ger fortfarande upphov till gåshud, etiska spörsmål och obehag.
John Hammond (Richard Attenborough) är i full färd med att bygga sitt mästerverk: Jurassic Park, ett slags nöjespark med livslevande (klonade) dinosaurier på en ö i Costa Rica. När en skötare dödas av en dinosaurie kräver parkens investerare att oberoende experter besöker parken och intygar att den är säker för allmänheten. De utvalda är matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), paleontologen Alan Grant (Sam Neill) och paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern).
Efter en kort introduktion får de se labbet där dinosaurierna föds upp. Malcolm är skeptisk – hur kan de kontrollera reproduktionen? Enkelt, säger labbchefen Dr. Henry Wu (B. D. Wong), genom att se till alla dinosaurier är flickor. Omöjligt att kontrollera, menar Malcolm, naturen hittar alltid ett sätt.
Sedan är det dags att testa den framtida touren runt parken. På den följer även Hammonds barnbarn Tim (Joseph Mazzello) och Lex (Ariana Richards) med. Från kontrollrummet ser Hammond de förarlösa bilarna rulla i väg in i parken. Att det fortfarande finns en hel del buggar i systemet är ett senare problem. Ett stundande oväder är däremot mer akut och åkturen måste avbrytas. Men det vill sig inte bättre än att den opålitliga dataprogrammeraren Nedry (Wayne Knight) stänger av säkerhetssystemet för att kunna stjäla lite embryon. Bilarna stannar och TRex hinner rymma.
Det säger sig självt att det är dinosaurierna som står i centrum här, och även om dataeffekterna var betydligt mer imponerande på 90talet håller de ännu måttet. Tyvärr har inte lika mycket tid gått åt till att kultivera de mänskliga karaktärerna, som förblir aningen träiga och endimensionella.
Laura Dern är ändå utmärkt, och hennes Sattler blir aldrig förpassad till passagerarsätet på grund av sitt kön. Hon får faktiskt några av filmens bästa repliker, som när Hammond insinuerar att hon borde stanna i skyddsrummet eftersom hon är kvinna. ”We can discuss sexism in survival situations when I get back” säger hon, tar en walkie talkie och lämnar gubben i bunkern.
Slutresultatet är en klassiker som åldrats fenomenalt väl och som fortsättningsvis vinner över samtliga efterföljande installationer, både i hjärta och spänning. Personligen behöver jag bara tänka på köksscenen för att få kalla kårar. TV5 21.00