Afrofuturistisk urträdgård
Recension Ima Iduozee lockar publiken till att omtolka vedertagna myter och fenomen i sitt nya verk Garden of Eden.
DANS
●●Garden of Eden Koncept och koreografi: Ima Iduozee. Ljus och scenografi: Erno Aaltonen. Ljuddesign: YSI. Dräkter och blommor: Laura Väinölä. På scenen: Esete Sutinen och Ima Iduozee. Premiär under Urb-festivalen på Stoa 4.8.
Ima Iduozee har ganska snabbt gjort sig känd som en personlig aktör inom dansfältet. För mindre än ett år sedan kom den senaste skapelsen The Body of Work och nu är det dags för nästa nyhet, än en gång mogen och genomtänkt tecknad med en helt egen penna.
Denna gång spinner Iduozee vidare på trådar kopplade till svarthet, inspirerade av afrofuturism. Denna typ av verk (där Sonya Lindfors är förgrundsgestalten) är oerhört välkomna på det rätt så homogena och vita nutida dansfältet och öppnar för helt ny slags tematik där. Garden of Eden är en duett för Iduozee själv och suveräna Esete Sutinen.
Varje åskådare läser verk på sitt eget sätt. Som vit kritiker kan jag självklart inte till fullo förstå hur dessa dansverk läses av en icke-vit person, jag kan enbart försöka leva mig in i den läsningen och hur oerhört viktigt det är att diskutera dessa frågor. I detta fall upplever jag det positivt att man över huvud taget vill trigga sin publik till en alternativ läsning av vedertagna fenomen, till att stanna upp ett tag och tänka efter – det finns rum för var och ens egna tankar.
Skapelsemyten granskad
Historien om Adam och Eva och ormen och Edens lustgård är väl garanterat bekant för alla. Arbetsgruppen kittlar till en alternativ läsning genom att be oss byta ut inkörda fenomen mot andra. Självklart kunde Adam och Eva vara mörkhyade, Herren vara en kvinnlig gudinna och så vidare – det finns mycket att ta fasta på för var och en.
Genom denna eleganta gest lämnar man utrymme för många slags tolkningar. Med min bakgrund fastnar jag speciellt för tänkandet i könsroller, hur meningsfull också en feministisk tolkning känns här.
Ima Iduozee och Esete Sutinen är väl samspelta och jämnstarka på många plan. Bägge är intensiva personligheter med inslag av både det man kallar manligt och kvinnligt. Man leker med könsrollerna utan att desto mer peka finger på det, det känns helt enkelt naturligt.
Iduozees rörelsespråk bejakar hans bakgrund inom gatudansen, och denna gång har han lockat Sutinen till finfina handräckningar även åt det hållet, med rörelser starkt rotade i jorden. Annars är hon oerhört imponerande speciellt i långsamma rörelser med sug, medan Iduozees starka accenter emellanåt slår lite över åt det hackiga.
Dramaturgin var medvetet uppbyggd med många långsamma, rentav statiska sekvenser, stödda av ljus och scenografi. Man sparade på krutet till den dramaturgiska höjdpunkten med ormen och äpplet (eller hur man behagar tolka dem). Den oerhört vackra scenografin med lustgården blev sist och slutligen ett ganska kort inslag. Ljussättningen var genomgående relativt sparsam, lite väl sparsam vid flera tillfällen.
De sista sekvenserna med tiden efter Edens lustgård kändes mest främmande för mig. En rätt idyllisk syn av en värld befolkad med i hög grad mörkhyade människor kändes logisk och välkommen. Däremot kändes den statiska duettscenen med visualisering à la Sun Ra rätt lösryckt och intensiteten nådde inte riktigt fram på samma sätt som i de andra stillastående avsnitten. Garden of Eden ges ytterligare en gång i samband med Urb-festivalen, måndag 7.8 på Stoa.