Härliga museer
Jag älskar museer. Så fort jag landar på en ny plats letar jag fram ett museum. Det är för det mesta ett bra sätt att få inblick i ortens, kanske också landets historia. Museer finns dock av mångahanda slag och varierande kvalitet. Men också det är spännande!
Jag minns ett stadsmuseum i medelstor finländsk stad som nästan helt ägnades en av stadens tongivande familjer, som hade testamenterat möbler, tavlor och annan inredning till hemstaden. Och vad kunde då mottagaren göra annat än ställa ut alltsammans i sitt ägandes museum? Den fortfarande inflytelserika donatorfamiljen hade knappast varit förtjust om godset hade gömts undan i magasin. Och visst speglade samlingen stadens historia, åtminstone till en liten del …
Jag kommer ihåg ett annat museum i en sjöfartsstad, där många av de tragedier som under tidernas lopp drabbat ortens redare synligt togs fram, minnen av söner som förlorats på havet, av en dotter som omkommit i en kustångarbrand. Detta gav en bild av ett förflutet som präglats av havet i all dess opålitliga mäktighet. Det finns betydligt modernare sjöfartsmuseer som speglar samma utveckling, men på ett mindre påtagligt och mera översiktligt sätt. Två fina finns i Åbo och Mariehamn.
Men frågan är om inte de små, ofta privata och enkla museer som finns här och där på landsbygden hör till de mest intressanta. Entusiastiska samlare kan visa upp sina klenoder, allt från ålderstigna jordbruksredskap och fiskedito till gammal fotoutrustning. I byarna kan finnas hembygdsmuseer, inrymda i gamla gårdshus, där storstugans forna inredning har bevarats med spis och högsängar. Det är som att träda in i en annan värld, där det kan kännas som om gårdsfolket nyss har gått ut och kan väntas tillbaka när som helst. Intressanta är också de författar- och konstnärshem som har bevarats som museer. Man kan se hur den som har bott där har levat och verkat, man får en bild av människan bakom verken och den kan bjuda på överraskningar.
De enorma museerna ute i ”stora världen” är ett kapitel för sig. Det påminner mig om när min mamma skickade ett vykort hem med det enda smått besvikna konstaterandet ”hon är så liten” och vi förstod att hon menade den världsberömda Mona Lisa i Louvren i Paris, eftersom vykortet kom därifrån.