Åbolands skärgård avfolkas
En bekymmersam befolkningsstruktur och ett servicenätverk som hela tiden blir sämre gör att skärgårdens framtid ser allt mörkare ut.
Det bor allt färre människor i Åbolands skärgård. De forna skärgårdskommunerna Houtskär och Iniö har förlorat nästan en femtedel av sin befolkning efter att kommunerna slogs ihop med Pargas år 2009.
Utvecklingen påskyndas av en ogynnsam åldersstruktur, ett svajigt servicenät- verk och svårigheter att få jobb på orten. En sviktande lönsamhet i det småskaliga jordbruket strular också till det för skärgårdsborna.
På Norrskata har ortsbefolkningen fått klara sig utan en egen affär denna sommar. I takt med att infrastrukturen monteras ned, blir det allt svårare att locka barnfamiljer till skärgården.
På Lillpensar bor det endast tre personer året om. Öns framtid är oviss.
– Det vore så gott som omöjligt att bo kvar på Lillpensar utan fungerande trafikförbindelser, säger Elisabeth Nymalm.
Stämningen i gästhamnen i Norrskata är ödslig. Öns enda affär och restaurang har stängts denna sommar och båtturisterna lyser med sin frånvaro. Den bakomliggande orsaken är en tvist mellan det lokala företagarparet och Pargas stad om den gästbrygga som sjönk i oktober i fjol.
Staden hänvisar till gällande arrendeavtal som förpliktar företagaren att investera i en ny brygga, vilket skulle innebära en investering på närmare 70 000 euro. Trots segdragna förhandlingar mellan Pargas stad och företagarna verkar positionerna låsta.
Medan dragkampen fortgår får Norrskataborna ta färjan till Galtby och sedan bila i väg till Korpo kyrkby för att handla sin mat. Så länge som gästbryggan och restaurangen saknas, drabbas även turismen och uthyrningen av stugor på Norrskata.
– Som det nu är, saknas det möjligheter för oss att angöra gästhamnen med våra större båtar. Alla ortsbor drabbas av konflikten, säger Birgitta Bergman från Järvsor.
Norrskata har försatts i en ond cirkel. I takt med att infrastrukturen och det lokala servicenätverket monteras ned, blir det allt svårare att locka nya invånare till ön. Skolan stängde 2003 och därefter försvann både postombudet och Andelsban-
kens filial. Nu återstår endast en bensinpump, förbindelsebåten och den färja som trafikerar rutten mellan Galtby och Olofnäs.
– Under min uppväxt bodde det över 300 personer på Norrskata. I dag är det 60 personer som är mantalsskrivna här och omkring 90 procent av dem har en annan bostad på fastlandet, säger Åke Willstedt.
Åke har återvänt till sina rötter efter fullgjort värv som lärare. Nu varvar han ned som pensionär i det torp som byggdes av hans morfars far år 1912. Fastigheten ägs formellt av hans barn men de bor på annat håll och planerar inte att slå ned sina bopålar på Norrskata. Den lokala återväxten har kommit på avvägar. Medelåldern i Norrskatas byaråd är för tillfället 70,2 år och det bor endast två barnfamiljer på ön.
– Det verkar som att den forna bygemenskapen och den kollektiva viandan på Norrskata har gått förlorad. I min barndom var man mer beroende av varandra på gott och ont. Vi hjälpte varandra i jordbruket och så ordnades det talkon som stärkte sammanhållningen. I dag håller sig de flesta för sig själva, säger Willstedt.
Det är inte bara Norrskata som har drabbats av en sviktande befolkningstillväxt. På de omgivande öarna har utvecklingen varit dramatisk. På Åvensor bodde det som mest 200 invånare. Nu är det endast dussintal personer som bor på ön året runt.
– Maskinnamo har ju avfolkats helt och hållet. För fjorton år sedan bodde det 13 personer på ön året runt. Nu återstår det endast sommargäster, säger Willstedt medan han bläddrar i sina anteckningar.
Invid Åke Willstedts nymålade torp mognar höstens äppelskörd. Prydligt staplad ved väntar på vinterkylan. Det forna potatislandet har omvandlats till en gräsmatta. Vi traskar ned till stranden. På andra sidan Västerbyfjärden skymtar Lillpensar där tre fast bosatta personer fortfarande håller ställningarna. Efter fem minuters båtfärd får vi syn på en gråsäl som betraktar oss nyfiket. Den gedigna bryggan är byggd för att möjliggöra trafik med förbindelsebåten som kör rutten Korpo södra året runt.
– Vi blev rysligt förskräckta av trafik och kommunikationsminister Anne Berners (C) planer på att införa avgifter för bruket av förbindelsebåtarna. Det hade inneburit en dödsstöt för livet på Lillpensar eftersom vi inte hade klarat av att betala för frakten av virke eller fordon till sådana priser, säger Elisabeth Nymalm.
Familjen Nymalm flyttade till Lillpensar 1979 för att överta gårdens jordbruk. Nu står fähuset tomt och åkrarna är utarrenderade. Det idylliska skärgårdshemmanet från 1868 andas förväntan. I den forna spannmålstorken står svärsonen och sågar bräder.
– Det finns inte längre någon lönsamhet i att odla så små åkrar som det finns här på Lillpensar så jag vet inte hur det kommer att gå med generationsskiftet på ön, säger Melker Rejström.
På grannön Storpensar, som tidigare hörde till Houtskär, försvann den fasta bosättningen redan på 1960talet. Nu har den forna skärgårdskommunen drabbats av en andra avfolkningsvåg som har berövat Houtskär närmare en femtedel av befolkningen efter kommunsammanslagningen med Pargas.
– Efter att folkhögskolan förlorade sitt statsbidrag och företaget Scanfish sålde sin verksamhet försvann det tiotals jobb i Houtskär. Sedan har det ju slopats en del kommunala befattningar. Om man inte kan försörja sig så blir det svårt att bo kvar, säger Houtskärs tidigare kommundirektör Bengt Backman.
Houtskär hade närmare 700 invånare år 2004. Nu är man nere i 513 själar i folkbokföringen. Utöver det kärva sysselsättningsläget finns det även andra faktorer som påverkar statistiken.
– En del väljer att mantalsskriva sig på annan ort på fastlandet för att de ska få tillgång till bättre hälsovård, tillägger Backman.
På Iniö har befolkningen minskat med 19 procent sedan 2009. Antalet jobb har hållits intakt men bristen på bostäder försvårar en inflyttning till orten.
– Då Iniö var en självständig kommun lät vi bygga hyresbostäder för att locka nya inflyttare till kommunen. Pargas stad har tyvärr inte gjort motsvarande satsningar, säger Iniös tidigare kommundirektör Christian Brandjer.
Befolkningspyramiden på Iniö är fortsatt skev. Enligt Brandjer utgörs närmare 40 procent av befolkningen av pensionärer, vilket inte bådar gott för återväxten.
– Det var många som trodde att bredband, trådlös uppkoppling och ITbranschens framväxt skulle bana vägen för nya distansjobb i skärgården. Med facit i hand kan vi se att så inte har skett, säger Brandjer.
– Sverige började föra befolkningsstatistik redan 1749, vilket möjliggör långa tidsanalyser och jämförelser av den demografiska utvecklingen. Då vi granskar statistiken ser vi att det aldrig har bott så lite folk i Åbolands skärgård som nu, säger Bengt Backman.
Det verkar som att den forna bygemenskapen och den kollektiva vi-andan på Norrskata har gått förlorad. I min barndom var man mer beroende av varandra på gott och ont. Vi hjälpte varandra i jordbruket och så ordnades det talkon som stärkte sammanhållningen. I dag håller sig de flesta för sig själva.
Åke Willstedt