”Betyg är inte godtyckliga
– de skyddar mot godtycke. Vetenskapliga fakta är inte en fråga om åsikt. Arbete och flit ska belönas i skolan.
Tobias Pettersson försvarar betygen i skolan på sidan 4
●●Förändringar i skolvärlden väcker alltid känslor, eftersom var och en har så starka personliga minnen från sin egen skoltid, mentala avtryck som följer med i vuxen ålder. Den nya läroplanen, som nu stegvis införs också i de högre årskurserna, uppmuntrar skolorna till en mer mångsidig bedömning av eleverna, där vitsord inte längre är lika viktiga.
Planen skrotar inte betygen, men dess introduktion har skapat en livlig debatt om betygen alls behövs. Samhället förändras, och skolan måste reagera på det.
För en som gått i skola under 1990- och 2000-talet var det ändå lite överraskande att höra hur också lärare i tv- och radiodebatter talar för att slopa betygen. Ett av huvudargumenten lyder så här: en sifferbedömning ger inte en rättvis bild av elevens kunnande. Betyget är bara lärarens åsikt om hur eleven presterat.
Sant, en människas kunskaper kan omöjligt komprimeras i en enda siffra som fastslås av någon annan. Men i ivern att avskaffa betyg och vitsord i skriftliga prov finns en hotfull ingrediens, som för tankarna till vår tids växande förakt för kunskap och allmänbildning. Allt oftare suddas gränsen mellan åsikter och fakta ut. Därför, i fejknyheternas tider, några ord till vitsordens försvar.
Sifferbedömningen i så kallade läseämnen är inte godtycklig, utan grundar sig på fastställda inlärningsmål. Ett skriftligt prov kan i själva verket erbjuda eleven ett fenomenalt skydd just mot andras godtycke. Eleven får ostört visa vad hen verkligen kan, svart på vitt. Social press från kamrater, eller dålig kontakt med läraren, finns inte i samma mån i själva provsituationen. Den som kan saker och gjort sina läxor, men kanske varit för blyg för att öppna munnen, eller rädd för att få på käften efter lektionen, kan nu visa vad hen går för.
Ett gott vitsord i provet är bästa möjliga försvar mot subjektiv bedömning. Ingen kan bortse från en tia i provet.
En stor del av den konkreta kunskapen om världen omkring oss har ingenting att göra med lärarens åsikt om eleven. Vietnams huvudstad heter till exempel inte Kartago, Joseph Goebbels upptäckte inte penicillinet och uran är inte en central del av fotosyntesen. Det heter inte ”flera hobbyn”, utan ”flera hobbyer”. De här är inga åsiktsfrågor som kan tolkas på olika sätt, de är inga alternativa fakta, utan frågor där ett svar är fel och ett annat är rätt.
Har man inte inhämtat den här typen av kunskap så ska man få lägre betyg än den som ansträngt sig för att göra det. Ett ärligt arbete ska ge utdelning i skolan.
Invändningen lyder ofta att detalj- och utantillkunskap är onödig då det viktigaste i dagens samhälle är att kunna söka fram den information man behöver, inte att lagra den i hjärnan. I klartext betyder denna självständiga research vanligen att man skriver in det man vill veta mer om i Googles sökmotor, trycker på ”sök” och läser en ofta robotöversatt text.
Problemet är bara att man inte kan googla sådant vars existens man är ovetande om. Om man aldrig har lärt sig om Berlinmuren, hur ska man då komma på tanken att googla dess fall?
● I stället för betyg uppmuntrar den nya läroplanen till muntlig bedömning av elevens inlärning. Men är det verkligen så mycket bättre? Om någonting är godtyckligt så är det väl muntliga, subjektiva bedömningar av elevens allmänna färdigheter och beteende?
I diskussionen framhålls också att ett dåligt vitsord blir en negativ upplevelse som sänker elevens motivation. Kan det inte vara precis tvärtom? Att använda sig själv som referenspunkt här är förstås vanskligt, men för mig var ett lågt betyg i ett prov den bästa tänkbara motivationen för att anstränga mig mer nästa gång. Jag önskar i efterhand att sifferbedömningen hade varit strängare och inletts tidigare.
Den nya läroplanen ger också eleven ett större ansvar för sin egen inlärning, bland annat genom betoningen på självbedömning. Det ställer rätt höga krav på exempelvis en elvaårings egen motivation. Räcker självbedömning till som morot för att lära sig om Golfströmmens inverkan på Nordens klimat eller tyskans starka verb?
● Sifferbetyg är ju mer en piska än en morot, lyder ett av motargumenten. Men är det då så illa att någon gång få ett sämre betyg? Ett lägre betyg i fysik betyder ju inte på något sätt att eleven är en dålig människa, vilket man gärna kan betona för både elever och föräldrar. Det ger bara en fingervisning om att elevens styrkor kanske ligger på andra håll.
Det är inte alls så dumt att upptäcka en sådan sak i ett någorlunda tidigt skede. Om
man till exempel inte har någon som helst fallenhet för bildkonst eller matematik är det bra att märka det så att man inte gör utbildningsoch yrkesval utifrån sina vänners eller föräldrars påverkan – val som man kanske sedan får ångra.
● Mest absurt i fjolårets radio- och tv-debatter om läroplanen var ändå argumentet att skolan inte ska vara en plats där eleven ska behöva anstränga sig för att göra sitt bästa, alltså inte ska behöva kämpa för sina betyg. I mina öron låter det som rena rappakaljan. Vad är det över huvud taget för idé att göra någonting om man inte är beredd att anstränga sig för att göra det bra? Är det en filosofi man vill att eleven ska ta med sig i sitt vuxna liv?
Det är riskabelt att i tidig ålder lära sig att man kommer undan utan att bemöda sig. Senare i livet gör man sällan det (även om undantag naturligtvis finns). Men då är det är svårt att ta igen skadan.
För att sammanfatta: betyg är inte godtyckliga – de skyddar mot godtycke. Vetenskapliga fakta är inte en fråga om åsikt. Arbete och flit ska belönas.
Bedömningen vinner på att bli mer mångsidig, men behåll betygen. Och betona gärna för eleven att siffror bara är ett av många sätt att mäta kunskap och att ett lägre betyg inte på något sätt gör eleven till en sämre människa.
Har man inte inhämtat den här typen av kunskap så ska man få lägre betyg än den som ansträngt sig för att göra det. Ett ärligt arbete ska ge utdelning i skolan.