INLÄGGET

Allen, Jamaica, att det blir fler om saken.

Sambandet mellan trauma och idrottsframgångar ska inte överdrivas. De mest framgångsrika finländska idrottsutövarna i individuella grenar kommer från stabila familjer, där föräldrarna ofta varit där i tid och otid och stöttat dem. Snarare, som Collins et al. skriver, har elitidrottare en förmåga att komma över utmaningar och svåra livshändelser. Det är det som fört dem till världseliten.

Van Niekerk har storyn och potentialen och fyller ett tomrum. Men har han tillräckligt med karisma? Än så länge är han inte i närheten av Bolt, eller Mo Farah. Han är lite för inåtvänd. Han trivs inte hemskt mycket framför kamerorna. Men PR-byråerna brukar vara skickliga på sånt där, för det gäller att maximera hans marknadsvärde i en idrottsgren där det rör sig en bråkdel av summorna som finns i sånt som fotboll och tennis.

Vilka kvinnor kan uppfylla tomrummet? Nederländernas Dafne Schippers kanske? Etiopiern Almaz Ayana stod för en alldeles fruktansvärd uppvisning på damernas 10 000 meter, men ingen omtalar henne som en stjärna. Precis för att hon är överlägsen misstänker alla henne för dopning. Rättvist? Ni har min mejl därnere om ni har en bra förklaring till publikens, twittertrollens och mediernas logik här.

Slänger den tomma kaffemuggen. Eller, halvtomma. Typ. I-land.

Blev dock en 22 kilometers löprunda kring Hyde Park och Kensington Gardens i morse. Slående hur grönt allt är, inte alls som Sydeuropa så här års. Frånsett dom vita områden där kanadagässen häckar förstås. De japanska turisterna verkar dock förtjusta i dem. Jag tycker mest synd om de tunnpälsade ekorrarna och de stackars uteliggarna. Säkert att ni vill ut ur EU? Mötte också Vasabladetkollegan på samma runda, så vi har definitivt slagit hål i alla myter om lata journalister. Skulle bara fattas annat.