En mesopotamisk berättelse, från Irak via Tyskland
Vem vill inte ha en villa vid Tigris breda, lugna vatten i dag, likaväl som för tusentals år sedan? Om det inte vore för det som Saddam Hussein, den rysliga amerikanska flickan Monica Lewinsky och alla andra ställt till med. I Abbas Khiders roman finns må
Brevet till Auberginrepubliken (Brief in die Auberginenrepublik, 2013) Översättning: Ingrid Viktoria Kampås Thorén&Lindskog 2017
Jag sitter i den långa högsommarens ”Balkanbastu” och läser om den torra, smuliga hettan i Bagdad och känner dess makt. Egentligen är det inte hettan som är temat i romanen, men den ruvar som en oformlig ofrånkomlig tyngd över händelseförloppet. Abbas Khiders roman Brevet till Auberginrepubliken utspelar sig i oktober 1999, mer än ett decennium före den arabiska våren. Det är ett brev som är huvudpersonen eller kanske snarare handlingens röda tråd. Salim, en ung irakier som lever som flykting i Libyen, skickar efter två års tvekan detta brev till sin älskade Samia hemma i Bagdad. Brevets hemlighetsfulla och förbjudna väg för oss sedan från den ena ”brevbäraren” till den andra genom Libyen, Egypten och Jordanien till Irak och Bagdad. Brevet är en del av en omfattande smuggling av livstecken från irakiska landsflyktiga och det är mycket pengar i omlopp.
Jordens mörka sida
Abbas Khider flydde 1996 från Saddam Husseins Irak och kom år 2000 till Tyskland, där han lever sedan dess. Han skriver på tyska och Brevet till Auberginerepubliken är hans tredje roman och den andra som översatts till svenska. I sina romaner flätar han in mycket av sina upplevelser av fängelse, tortyr och flyktingskap.
Romanen börjar med en suggestiv beskrivning av jorden som ett ägg spetsat på en oxes horn. Av denna oxes fyra ben står två i paradiset och två i helvetets eld. Förr ska oxen ha rört sig men nu står den stilla och det gör att jordens ena sida alltid befinner sig i mörker. På denna mörka sida befinner sig arabvärlden och brevets färd för genom den.
”För att vara exakt börjar den i Libyen och slutar i Irak. Och för att vara mikroskopiskt precis, utspelar den sig i de mörkaste områdena i dessa fattiga länder: stadsdelen Gaddafi City i Benghazi och Saddam City i Bagdad.”
Skräck och skämtsamhet
I första kapitlet möter vi den unge brevskrivaren och vi får uppleva något av hans våndor inför steget att våga skicka brevet. Via de därpå följande kapitlen får vi sedan möta brevets olika ”bärare” och genom dem och deras historier får vi inblickar i vardagslivet i städerna längs brevets väg. Och detta vardagsliv är fyllt av faror, våld, förtryck och lidande, men tonen i boken är lätt och ibland till och med skämtsam. Det är som om det inte vore möjligt att tala om så mycket skräck och elände utan en gäckande glimt i ögat och en ystert sprakande glädje i själva berättandet.
I kapitlet om taxichauffören Haytham Mursi i Benghazi finns en ironisk beskrivning av den dag då Gaddafi plötsligt bestämde att Libyen skulle vara ett afrikanskt och inte ett arabiskt land. I ett nu byttes de hårt intränade slagorden och propagandan om den ”arabiska ideologin” ut mot en om en afrikansk sådan. Språket slets upp och människorna blev stumma.”För första gången såg jag ett folk som teg, som inte kunde tala mer för att de inte längre kunde hitta ord att säga.”
Stålblanka meningar
Vi lär oss något om bakgrunden till bokens titel:
”Hos oss finns det knappt någon mat. Sedan handelsembargot har vi inget större urval. Vi äter bara auberginer. Ungdomarna i Irak kallar vårt land ’Auberginerepubliken’. Vi livnär oss hela året på denna äggplanta.”
Och med en stålblank mening som den följande får vi veta något om stämningen i denna republik: