Hur lät instrument förr?
Huvudstadsregionens festival för tidig musik och barock, Vanda Brq, öppnade i söndags med två konserter som visade upp ovanliga instrument.
Miklós Spányi och Aapo Häkkinen, klavikord. Bernhard, Müthel. S:t Lars kapell 6.8. Wolf Mathias Friedrich, bas. Bruce Dickey, sinka. Steffano Rossi, violin. Adrian Rovatkay, fagott. Marcin Szelest, orgel. Helsinge kyrka S:t Lars. 6.8.
Den första konserten på söndagen presenterade ett instrument typiskt för 1700-talshemmet – det tystlåtna klavikordet. Just lågmäldheten blev en stor del av lyssnandet i Sankt Lars kapell. Klavikordet hade bara en tunn närvaro i salen. Det lät lite som om någon spelade pianosträngar med synålar. Smått problematiskt var det också. För hur skall man liksom sitta så att det blir alldeles knäpptyst? Nå, man lärde sig, och i slutet av konserten hade publiken frusit till som en flock manguster.
Till att börja med spelade ungraren Miklós Spányi solo. Wilhelm Cristoph Bernhards sonat i B-dur introducerade stilen för konserten – galant musik – en melodisk och hövlig sort av klassisk musik med inlägg av dansrytmer.
Den största behållningen var ändå Johann Gottfried Müthels duett för två klaver i Ess-dur, spelad tillsammans med Aapo Häkkinen på två klavikord. Duetten är ett halvtimme långt verk utgett i Riga 1771. Kompositionen
visade sig vara genomgående intressant med dekorativa melodier, snabba sprakande tonföljder och behagligt fylliga ackord. Andra satsen presenterade mer dystra toner och sorgliga stön. Sammanfattningsvis blev duetten en fräsch, bedårande och djupgående inblick i vad 1700-talets klavermusik kan ha varit. Spányis och Häkkinens sinne för stil och finarbetad rytm imponerade.
Blåsare och bastoner
Kvällskonserten på söndagen presenterade olika typer av 1600-tals musik. Mycket var det kyrkliga sånger, till exempel av Monteverdi och Pachelbel, men också instrumentala låtar, såsom en lättsam ciaccona av Tarquinio Merula.
Delvis blev konserten en minishow kring 1600-talsinstrumenthistoria. Bruce Dickey spelade sinka – en sorts trumpetliknande rör med en kraftfull och sjungande stämma. Adrian Rovatkay spelade för det mesta baslinjer, men också nasala melodiska solon, på en klangfull renässansfagott som stundvis påminde om saxofon. Steffano Rossi spelade violin på dåtida sätt, med lätta drag och klara toner. Marcin Szelest ackompanjerade på tramporgel. Sist men inte minst sjöng basen Wolf Mathias Friedrich med expressiv röst och solklar artikulation. Enligt programbladet har just basröstens låga toner varit högt uppskattade på 1600-talet.
Programmet innehöll många tekniska nummer med knepiga och snabba noter för de olika instrumenten. Även om musicerandet var respektingivande så upplevde jag i allmänhet just det tekniska som oengagerande – däremot var stunderna av simpla melodier och harmonier spontant tjusiga. I det här avseendet var sinkan speciellt älskvärd.
I längden blev ljudet av den lilla och heterogena ensemblen, intressant historia till trots, tröttsamt att lyssna till. Jag började längta efter ett fylligare sound med flera instrument. Likväl var det en värdefull konsert som åskådligt utforskade 1600-talets soundideal.