Knivskarpt om våld, vänskap och feghet i Westös nya roman

Kjell Westös nya roman är familjekrönika, vänskapsskildring, generations- och relationsroman och ett försök till diskussion av det senmoderna västerländska samhällets kris.

■■Det■ börjar■ som■ i■ en■ film■ noir:■ en■mörk■och■stormig■höstkväll■på■ Drumsö■märker■berättaren■att■någon■rör■sig■utanför■hans■fönster.■Ett■ par■veckor■senare■smäller■det■–■ett■ våldsdåd■och■kort■därpå■ett■försvinnande■drabbar■hans■närmaste■krets.

Men■början■är■egentligen■slutet,■ den■punkt■där■många■decenniers■ skeenden■ får■ sin■ yttersta■ konsekvens.■Kjell Westös■senaste■roman■ är■ingen■erotisk■thriller■à■la■Lang■ (2002)■även■om■den■i■hög■grad■sysselsätter■sig■med■erotiken.■Den svavelgula himlen■är■en■skildring■av■en■ grupp■finlandssvenskar■i■det■senaste■halvseklets■Finland:■den■är■familjekrönika,■vänskapsskildring,■generations-■och■relationsroman■och■ett■ försök■till■diskussion■av■det■senmoderna■västerländska■samhällets■kris.

Sommarparadiset magi

I■begynnelsen■är■det■sent■60-tal,■och■ den■tioåriga■berättaren■lär■känna■ först■den■ena■och■sedan■båda■syskonen■Rabell,■Alex■och■Stella,■under■ sommarlovet■ute■på■Ramslandet.■ Relationen■till■syskonen■Rabell■ska■ komma■att■definiera■hans■liv■ända■ in■i■den■sena■medelåldern.■Om■något■ är■romanen■en■sinnebild■för■de■små■ finlandssvenska■kretsarna,■eller■–■ur■ en■annan■synvinkel■–■hur■det■är■relationerna■till■några■få■personer■som■ verkligen■skapar■oss■som■människor.

När■berättaren■blir■vän■med■Alex■ Rabell■möter■medelklass■överklass■ och■sommartorpet■det■anslående■ Ramsvik■gård.■Den■svavelgula■himlen■är■icke■överraskande■en■Helsingforsskildring,■men■särskilt■framträdande■och■betydelseladdad■i■romanen■är■den■finlandssvenska■litteraturens■topos■par■excellence:■sommarparadiset.■Sommarvistet■är■en■plats■ för■uppväxtens■verkliga■och■ihopdrömda■magi,■för■konflikter■och■tragik■men■även■för■stunder■av■förtätad■livsintensitet■där■vi■ingår■i■djup■ och■mystisk■förbindelse■med■en■annan■människa.■Det■är■den■svavelgula■himlens■plats,■och■genom■denna■ plats■förmår■Westö■berätta■om■modernitetens■framfart,■om■klass,■kapital■och■lojalitet,■och■om■försoning.

Familjehemligheter

Romanen■börjar■som■skildring■av■ den■finlandssvenska■överklassens■familjehemligheter,■och■även■om■den■ sedan■breddas■förblir■utforskandet■ av■klassrelationer■en■röd■tråd.■I■förhållande■till■båda■syskonen■Rabell■ är■berättarens■fascination■och■konflikter■klassrelaterade.■Här■beträder■ Westö■välkänt■territorium:■medelklasspojkens■erotiska■fascination■för■ överklassflickan■känns■igen,■liksom■ fascinationen■med■den■framgångsrike■mannen,■ofta■inom■finansvärlden.■Den■fanns■redan■i■genombrottet■Drakarna över Helsingfors■(1996)■ och■visst■bär■Alex■drag■av■till■exempel■Drakarnas■Sammy■Ceder.■Det■ hörs■många■ekon■från■tidigare■Westöverk■i■Den■svavelgula■himlen,■allt■ från■variationer■av■specifika■scener■ till■större■teman,■som■uppdelningen■ i■starka■och■svaga■människor■eller■figurer■som■mobbaren,■här■i■form■av■ Jan-Roger■Johansson■vars■föregångare■är■”Drakarnas”■Råttis■och■ännu■ tidigare■Melba■ur■långnovellen■Melba Mallinen och jag.■Inte■minst■delar■berättaren■och■Gå inte ensam ut i nattens Frank■Loman■en■hel■del■karaktäristika.

Samtidigt■ står■ Den■ svavelgula■ himlen■stadigt■på■egna■ben.■Uppväxtskildringen■är■mästerligt■genomförd■och■full■av■humor.■Westö■ behärskar■sina■platser,■sina■scener■ och■sina■gestalter■–■patriarken■Poa■ Rabell■är■fenomenal!■–■intill■perfektion.■Allra■skarpast■framträder■Alex■ Rabell,■med■sina■växlingar■mellan■ charm■och■kyla,■sina■särskilda■manér■och■sitt■sätt■att■tala.■Alex,■överklasspojken■och■finansmannen,■hade■lätt■kunnat■bli■ointressant■och■förutsägbar■men■blir■i■stället■mänsklig■ och■fascinerande.■

Som kontrast är kärleksföremålet Stella inte lika skarp i konturerna, men så beskrivs hon också som en kameleont: ”alla karaktärsdrag verkade rymmas i henne”. Berättaren förtäljer hur erotiskt besatt han är av henne, men vid sidan av det inledande sexuella mötet på en gräsmatta vid Ramsvik – en av många perfekt utformade scener – känns besattheten inte. I stället framträder Stella som en människa i egen rätt först i romanens slut, passande nog eftersom det är då berättaren själv förmår se henne som sådan.

Vänskap, våld, feghet, makt

Desto knivskarpare är skildringen av maktförhållandena i vänskapskretsen. Vänskap, våld och feghet, aggressiv och sårbar maskulinitet är bekanta teman för Westö, och här utforskar han dem med bravur. I skildringen av den delikata och livsfarliga dynamiken mellan berättaren, Alex, den känslige Krister Tuominen och huliganen JanRoger Johansson – som lyder Alex som en liten hund – lyckas Westö bygga upp en oerhörd spänning. Maktdynamiken följs långt upp i vuxenheten och kompletteras med en självifrågasättande aspekt. Just reflektionerna över de livsberättelser vi gör oss, och deras bristande pålitlighet, hör till det mest givande i romanen.

Utöver ekona från tidigare verk finns det också en självbiografisk flirt med läsaren: berättaren är en författare som slog igenom med ”Drömmaren vid Smedsplan”, en doppelgänger till Drakarna över Helsingfors. Det är inte första gången Westö skildrar en betydligt mindre framgångsrik författare än han själv, och som metafiktiv fint tillför det inte romanen mycket. Men författarskildringen bidrar till att röja andra sidor av berättarens personlighet – hur författarskapet handlar om framgång och bästsäljarlistor och att alternativet är flopp, att vara en förlorare. Hans världsbild är inte så olik Alex Rabells som man först kunde tro.

Problematiskt slut

Den svavelgula himlen är också samhällsskildring, men trots att 80-talets finansyra och 90-talets finanskris skymtar förbi är det människorna som står i förgrunden. För det mesta lyckas Westö undvika det överflöd av tidsmarkörer som i vissa av hans verk har kunnat belasta gestalterna och tränga undan berättelsen för en historielektion. Överraskande nog är det i slutet, i vår omedelbara samtid, som den moraliska tidsdiskussionen blir en börda i stället för en integrerad del av berättelsen. Visserligen har diskussionen om individens moraliska ansvar påbörjats i inledningen, men när den ska föras vidare via en yngre generations gestalter lyckas det inte utan en hel del staffage, utskrivna tolkningar samt en karaktär, Amir, som förblir platt och instrumentell.

Samtidslitteraturen behöver utan tvivel ta itu med det som händer just nu, med flyktingströmmar och global orättvisa. Utan att avslöja för mycket av romanintrigen kan sägas att det sammanhang som diskussionen om lidandets universella karaktär placeras in i inte fungerar utan blir etiskt problematiskt. Upplösningen av intrigen är heller aldrig det intressanta med romanen, för de personer den berör var aldrig berättelsens nerv.

Men romanslutet innebär också en fördjupning av personporträtt som engagerar, och ett givande samtal om roller och alternativa livsberättelser. Här knyts många trådar väl samman – vänskapen med minnesproblematiken, kärlekshistorien med åldrandet. Vi kan ha spelat helt andra roller i andras liv än vi trott att vi har gjort, och vi är heller aldrig färdiga med att lära känna våra närmaste.

Du har ett sånt behov att minnas. Det har du alltid haft. Som om minnet vore någotslags cinéma-vérité. Att bara du söker och söker och preciserar så når du sanningen om allt som skett. Förstår du inte att minnet är den största sagoberättaren av oss alla?

Ur ett brev i Den svavelgula himlen