Alvar Aalto con amore
Häromdagen gav jag mig tid att noggrant betrakta Ateneums gula renässansfasad och upptäckte att husets huvudportal kröns av tre skulpterade huvuden. Till höger befinner sig den italienska arkitekten Bramante, den romerska högrenässansens främsta företrädare, vars en av de mest fulländade byggnader i arkitekturhistorien är det lilla kapellet Tempietto på Janiculumkullen i Rom. Bramante avstod från all överflödig utsmyckning och återgick till det rena klassiska.
Invid Bramante fladdrar banderollerna i sommarvinden med Alvar Aaltos namn tryckt i svarta bokstäver. Två stora arkitekter sammanförs på Ateneums fasad där en utställning om Aalto pågår. Italien låg nära Aaltos hjärta och var en ständig källa till inspiration. I sin ungdom drömde han om ett nordiskt återupplivande av den italienska renässansen.
Jag går in och beundrar hans oregelbundna våglinje som för tanken till insjölandskapets former och tänker på en vårlig resa i Aaltos fotspår till bruksorten Kauttua tillsammans med en grupp vänner och kolleger. Bussen plöjer genom skogar och över fält och så öppnar sig Satakuntas vida vidder så bekanta från uppväxttiden. En kollega som bott på bruksområdet berättar om det förflutna där så många av mina skolkamrater hade sitt hem men som bodde på internat i Björneborg. Själv minns jag inte mycket av bruksorten, bara besök till en klasskamrat under mörka vinterdagar och bänkskuddardagen som min studentklass firade här.
Vi möts av en oväntad idyll med folkskola, gamla brukslängor, tennisplan där brukets tjänstemannabarn spelade och standardiserade typhus för ämbetsmännen högt ovanför herrgården i empire.
Nu är allt vår. Blåsipporna är en blå matta vid det av Aalto ritade terrasshuset. En arkitektur som inte står efter någon annan i världen. Den vita byggnaden flyter ner för sluttningen som ett flöde. Den Aaltoska funktionalismen framträder starkt i ett ensamt möte med finsk natur. Ett mästerligt exempel på hur skönhet kan uppnås genom det enkla.
Lunchen serveras av en pratsam och glad mattant i en bastu och tvättstuga som bär Aaltos signatur, byggd vid Eura å. En så god soppa med sik fiskad i Pyhäjärvi har jag inte ens ätit under min barndom. Och allt smälter samman. Den förträffliga världsarkitekten förenade det klassiska kulturarvet med funktionalismens osminkade byggnadskonst och det urfinska. Och det blev så rätt.