Avtal eller avskräckning?

● I slutet av juli avslutade jag min mindre lättsamma sommarläsning, Sven Lindqvists ”Nu dog du”, en dyster idéhistorisk granskning av bomber och bombningar, med en underhållande och fascinerande disposition. Lindqvist är tydlig på gränsen till provokation: bomber har inte gjort slut på krig och inte på krigandet. Då man offentligt förfasat sig över en omgång bombningar är nästa omgång redan i görningen, med kraftigare och mer fruktansvärda laddningar än senast.

Vad jag inte visste då var att kärnvapen sedan några veckor varit förbjudna. 72 år efter Hiroshima och Nagasaki hade världen fått ett avtal som entydigt kriminaliserar bruk, innehav, lagring, utveckling etcetera av kärnvapen.

Det är ett gediget dokument och sägs ha kraftig förankring i internationell rätt. Avtalet har föregåtts av åratal av förberedelser, konferenser, möten och förhandlingar och träder i kraft så snart 50 länder ratificerat det. ● Haken? Tja, den gamla vanliga: att inga kärnvapenstater vare sig deltagit i förhandlingarna eller har några som helst avsikter att ansluta sig till avtalet. Det var inget oväntat, de har gjort sin ståndpunkt klar för länge sedan. Kritiker menar också att det nya avtalet kan sätta käppar i hjulet för det gamla ickespridningsavtalet som har ett bredare stöd också bland kärnvapenmakterna.

Inte heller Finland deltog i förhandlingarna. Finlands inställning är kort och gott att det inte är till någon nytta med ett avtal om förbud mot kärnvapen där kärnvapenmakterna inte är delaktiga. Och på något sätt är det enkelt att förstå det argumentet. Inte minst efter att ha läst Sven Lindqvist.

För avtal, pakter och kommunikéer har världen banne mig sett. Mot krig. Mot vapen. Mot anfall på civila mål. Och gemensamt för en stor del av dessa avtal är att en stor del av parterna skrivit på med fingrarna i kors bakom ryggen. Och krigen har varken tagit slut eller blivit mindre grymma.

● Med blotta bondförnuftet verkar hela övningen alltså rätt meningslös. Varför ingå ett avtal som de verkligt berörda länderna kommer att strunta i? För att på lång sikt (tänk ett par hundra år) driva saker i rätt riktning, säger undertecknarna. För att påskynda den nedrustning som nu går på tok för långsamt.

Och kanske för att ett avtal ändå är det bästa man kan åstadkomma i en tid då den gamla avskräckningspolitiken verkar allt bräckligare. Visserligen kvarstår faktum att kärnvapen i sig är avskräckande. Men avskräckningen fungerade bäst då världen var uppdelad i två stora block. Nu är den inte det längre, och de gamla reglerna har sedan länge slutat gälla.

Det delikata spelet med kärnvapen förutsätter också att ledarna – de som håller fingret på knappen – har förmågan att agera rationellt och förståndigt då det gäller. Med andra världskriget ännu i färskt minne lyckades John F. Kennedy – mot sina generalers vilja – avstyra Kubakrisen. Han förstod vad som stod på spel, och det förstod Sovjet också. Men det var en annan värld.

Krigen har varken tagit slut eller blivit mindre grymma.