Kärlekssommarens oönskade barn?
Sommaren 1967 går under namnet Kärlekens sommar eller Summer of Love. På USA:s västkust samlades i början av året stora skaror ungdomar till ”happenings”, som blev upptakten till hippierörelsen. Samtidigt hade under några år en underground-rörelse vuxit i New York och London, där politiska budskap och experiment inom musik och konst tagit sig alltmer uttrycksfulla former. Ny mark hade banats och väntade på att finna en större publik. Allt exploderade i början av juni 1967, en tidpunkt som sammanföll med Beatles skiva Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Flera andra tongivande händelser följde samma månad och det hela fångades spekulativt av medierna. Den globala satellitsändningen av BBC där Beatles spelade All You Need Is Love blev också ett startskott.
Ny experimentell musik, fri sex och droger samt politiska utspel präglade sommaren. I Europa var det London som låg i första vågen. Individens frigörelse från auktoriteter och religiöst präglade värderingar kombinerades med engagemang i människorättsfrågor, fred och miljö. I London organiserades i juli en två veckor lång kongress under titeln Dialectics of Liberation, där radikala rörelser från hela världen samlades. Kärlekens sommar fungerade som en improviserad introduktion till den politiska radikalisering som kulminerade i Europa 1968 med studentupproret i Paris. De politiska omvälvningarna satte även sina spår bakom järnridån till exempel i form av Pragvåren.
Den amerikanske statsvetaren Ronald Ingelhart , som under fyra decennier kartlagt globala politiska värderingar har liknat efterkrigstidsgenerationens värderingsförändringar vid en ”tyst revolution” – nå, så tyst var den ju inte, åtminstone inte rent musikaliskt. Den yngre generationen utvecklade vad som kom att kallas postmateriella värderingar – tolerans, jämställdhet, ekologism och solidaritet – vilka stod i kontrast till den äldre krigserfarna generationens materialistiska värderingar av ekonomisk trygghet, säkerhet, sysselsättning, tradition och moral. Förklaringen till den värdemässiga förändringen var den ekonomiska tillväxten och en längre period av fred samt det faktum att unga människor i stora kullar hade större arbetstrygghet och mer pengar till förfogande än någonsin förr.
Freds- och kvinnorörelsen och den gröna rörelsen gav röst till de nya frihetliga värderingarna, och de gröna partierna kom primärt att bli postmaterialismens partipolitiska avtryck. Enligt Ingelhart skulle den tysta revolutionen gynna vänsterliberala politiska krafter och i synnerhet etableringen av gröna partier. I dag kan vi dock se, i motsats till vad Ingelhart förutspådde, att den postindustriella revolutionen de facto, men långt senare, har varit en bördig jordmån för den nya högern.
Iden politiska retoriken har både konservativa och i synnerhet radikala högerpopulistiska partier positionerat sig antagonistiskt till 68-generationen och postmateriella värderingar. Timo Soini har gjort sådana värderingar till sin måltavla i sin populistiska antietablissemangsretorik. Bland annat har Soini skrivit om ”den gröna elitismen håller Finlands folk för dumt ... De gröna är politikens fariséer, som fördömer människornas livsstil, bilism, matvanor, utlandsresor, energianvändning och så vidare. I de grönas idealsamhälle finns inga tjocknackade taxichaufförer, inga rökande städare, och absolut inte pälsfarmare och rallyförare”. Det vänsterliberala etablissemanget är, trots vunna maktpositioner och påverkan av politiskt beslutsfattande, inte representativt för ”folket”.
De högerpopulistiska partierna håller även det vänsterliberala etablissemanget ansvarigt för samhällets förfall. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har vid upprepade tillfällen hävdat att samhället slagits sönder och högerpopulismens framgångar är ”en reaktion på en vänsterliberal dominans som vi sett i hela västvärlden under flera decennier”. Vänsteretablissemanget har bidragit till den nationella sociala gemenskapens uppluckring och traditionella värderingars upplösning genom att omfamna invandring och multikulturalism, stöd till etniska och sexuella minoriteter, och feministiska ståndpunkter som undergräver kärnfamiljen. Medan Åkesson kontrasterar vänsteretablissemangets engagemang gentemot den vanlige ”Svenssons” rätt till social trygghet i välfärdschauvinistiska ordalag där pensionärer och barnfamiljer ställs emot invandringens kostnader, håller en del europeiska och amerikanska högerkonservativa även vänsteretablissemanget ansvarigt för den otyglade nyliberala kapitalismen.
Nicholas Sarkozy gick under slutfasen av den franska presidentvalkampanjen 2008 till hårt angrepp mot 68-generationen för att ha bidragit till traditionernas förfall, att respekten för auktoriteter förflackats och den oetiska kapitalismen. Sarkozy menade att politiker med rötter i 1968 prioriterat jämställdhet, minoritetsrättigheter och ekologism i stället för välfärd och social jämlikhet för den egna befolkningen. Att vänstern hade gynnat de kapitalistiska krafterna i stället för de egna arbetarna var en vanlig tankefigur i den amerikanska valkampanjen 2016. Wall Street och de liberaldemokratiska politikerna hade gått i armkrok med politik och genomdrivit åtgärder som undergrävt företagsamhet och sysselsättning på hemmaplan. Steve Bannon, som är Vita husets chefsstrateg och en av Trumps närmaste rådgivare, har även ett förflutet som filmskapare. I filmen Generation Zero omden amerikanska finanskrisen 2008 framhåller han att 68-generationen inte bara vulgariserat kulturen, utan även bär skulden för den kraschade ekonomin. Den otyglade individualismen och kapitalismen har rott i samma båt: det värdemässiga förfallet har ackompanjerats av ödelagda utkomstmöjligheter för den vanliga, hårt arbetande amerikanen.
Och nog är det så: 68-generationens politiska värderingar i form av miljö, jämställdhet och minoritetsrättigheter har i samtiden en bred förankring i västra Europa, och har även gjort avtryck i det politiska beslutsfattandet, kanske till och med blivit ”mainstream”. Men, vi kan nu se att den postmateriella revolutionen också har gett upphov till en kontrarevolution från högern, och sedan slutet av 1990-talet gynnat extrema högerkrafter.
Den italienska statsvetaren Piero Ignazi menade att de gröna och de högerextrema partierna är den postmateriella revolutionens önskade respektive oönskade barn. Kärleksommarens kärleksbarn. En Abel och en Kain.