Drömlikt på Flow efter åskan
The xx började stapplande. Flow Festival och dess besökare var slitna efter lördagens åskstorm – när The xx sedan hittade grooven visade de att de var det perfekta bandet för den drömska augustikvällen.
Många i lördagens flowpublik var säkert oroliga. Den lilla scenen Bright Balloon 360° Stage hade stängts helt och hållet på grund av att en blixt uppenbarligen slagit ner i den. Bägge tälten var också än så länge stängda och man kunde klart se en reva i huvudtältet Red Arenas tyg. Danny Browns och Samphas spelning avbokades – Goldfrapp försökte tappert gjuta mod i publiken men så började det åska och regna igen. Åtminstone jag var orolig för att The xx:s spelning skulle ställas in.
Kanske var det samma oro som satt i The xx när de steg upp på scenen eller så hade åskan skadat utrustningen. De började med ikoniska Intro och Crystalised men det lät inte så bra. Bastrumman lät som det låter och känns i huvudet efter en utekväll, som ett helt för hårt helvetiskt dunkande. Romy Madley-Croft plockade riffet till Intro på sin elgitarr men det lät inte alls så jämnt. När Oliver Sim kom in med basen och Jamie Smith på trummaskin var bägge i en annan takt än MadleyCroft. Skärmarna på sidan av scenen var dessutom helt svarta – kanske hade det gått sönder av åskan? Jag stod så pass nära att jag såg något men det var säkert många som inte gjorde det.
Vart går man då man börjat med att spela sina största hittar lite halvdåligt och löst? The xx gick till Say Something Loving från sin nya platta. Medan The xx debutplatta xx är minimalistisk gitarrindie hörs influenserna från elektronisk klubbmusik klart i I See You från början av 2017.
– Innan det glider ifrån oss... sjunger Alessi Brothers i ett sampel från låten Do You Feel It? som börjar Say Something Loving.
Det malande gitarriffet och basen sätter i gång och sedan ännu trummaskinen. Tydligen var det vad som behövdes för att få The xx på rätt spår.
Kärleksballaden Say Something Loving låter fantastisk och känslan av att det nog är bra att vara här sjunker in. Regnet har upphört och det blir heller inget mer regn. Luften är sval och fräsch och vattenånga stiger från marken. The xx har sex spegelelement med färgade lampor bakom sig på scenen. Speglarna börjar snurra och sprider strålkastarnas färgade ljus i publikhavet. Det ser alldeles magiskt ut när ljusstrålarna fångas i vattenångan. Det känns som i en dröm.
När de väl kommit i gång är The xx bandet som kan ta tag i lugnet som lagt sig i augustiskymningen efter stormen. Deras suggestiva och mörka men samtidigt varma musik är musik som jag lyssnade till under min gymnasietid. Då satt vi om kvällarna på mattan i min väns rum och drack te och pratade i ljuset av en bordslampa. Samma hemtrevliga och intima känsla flödar ut över den dränkta sandplanen.
Organiskt samspel
The xx är heller inte rädda för att gå vidare från den lugna känslan. Vid Fiction kör Smith i gång ett ordentligt bastrummsbeat och publi ken börjar stillsamt dansa. Lugna Shelter från debutskivan blir till en mörk diskolåt, en version som överträffar originalet. Då kör också lasrarna i gång och skapar en kaskad av blå strålar som sänker sig mot publiken.
Då och då spelar bandet ännu så att takten inte går helt ihop men nu stör det inte längre mig. Det är en del av soundet. The xx låter som något helt eget, speciellt live. Att musikerna spelar lite i sin egen takt ger det hela en organisk känsla som ger liv och djup till musiken.
MadleyCroft och Sim har båda unika röster som låter väldigt känsliga. De låter fantastiska live, speciellt Sims djupa bastoner. Samtidigt är de båda sångare som har känsla i sin röst framom teknisk finess. Alla de här slipat oslipade elementen får The xx att kännas intima.
– Vi ser er och vi älskar er, säger MadleyCroft och avslutar spelningen med balladen Angels.