Raitios raritet pärla på festspelen

När Helsingfors festspel inleds på torsdag är en av pärlorna Väinö Raitios bortglömda opera Prinsessan Cecilia.

– De finländska modernisterna, Ernest Pingoud, Aarre Merikanto och Väinö Raitio, var kanske inte modernister i internationell bemärkelse, men det väsentliga är att de i vår nationella kontext efter inbördeskriget bröt med sedvänjan, där hem, tro och fosterland i hög grad betonades inom konsten, säger Hannu Lintu som dirigerar det konsertanta framförandet med RSO på torsdag.

Raitio som under 1920-talet koncentrerade sig på orkesterverk som fick ytterst få framföranden gick under 1930-talet över till att skriva operor. Prinsessan Cecilia uruppfördes den 1 april 1936, men trots lysande kritik efter urpremiären, föll den snabbt i glömska. Operan har inte framförts på över 80 år och inga inspelningar finns. Det som står om operan inom facklitteraturen är också närmast andrahandsinformation och hörsägen.

– Det har gjort att jag i praktiken har fått närma mig partituret som vilket annat uruppförande som helst, säger Lintu.

Viss hjälp har Lintu haft av tidigare erfarenheter av verk från samma tidsperiod. När han jobbade med inspelningen av Tauno Pylkkänens opera Mare och hennes son (1945) diskuterade han ämnet flitigt med dirigentnestorn Ulf Söderblom, som kunde hänvisa till partituret till Prinsessan Cecilia, som han hade i sin bokhylla.

Librettot skrevs av Huugo Jalkanen, det är förlagt till Gustav Vasas tid och handlar om hans dotter, prinsessan Cecilia. Det här är enligt Lintu anmärkningsvärt av flera orsaker.

– Det här är bland annat en av få inhemska operor där sopranen är protagonist, i stället för någon baryton eller bas.

Sopranrollen torde också vara den största i den inhemska operalitteraturen, med en anmärkningsvärd textmängd och stort omfång – två och en halv oktaver. Under de två timmarna får sopranen Johanna Rusanen-Kartano sjunga under hälften av tiden.

– Och som så ofta i operor dör kvinnan på slutet, påpekar Rusanen-Kartano.

Johanna Rusanen-Kartano jämför Raitios raritet med Verdis Ödets makt, medan Hannu Lintu drar paralleller till Simon Boccanegra där tiden på samma sätt som i Prinsessan Cecilia rusar framåt mellan akterna.

Senare i höst framför kammarorkestern Avanti och Taite rf två av Väinö Raitios övriga operor, de båda miniatyrerna Kungen av Lydien (1937) och Väinämöinens frieri (troligtvis från 1934–36). Den senare hörs med ny orkestrering av Tuomas Hannikainen. Premiär i Almisalen 29.9.