Att bli mer än en pianist
När Fanny Söderström går upp på scenen hoppas hon kunna stänga ute omvärlden och bara njuta av att spela. Snart prövar hon lyckan i internationella Maj Lind-pianotävlingen som börjar i Helsingfors på fredag.
När lottdragningen i fjärde internationella Maj Lindpianotävlingen äger rum på Musikhuset i dag vid middagstid, är Fanny Söderström en av 37 pianister som kommer att flocka sig kring urnan. Om lotten så avgör, framför hon redan på fredag morgon sitt tävlingsprogram. Lika möjligt är att det sker under någon annan dag fram till tisdag då första omgången tar slut.
Att tävla i Maj Lind är något som Söderström, 24, har drömt om länge.
– Det är ju den stora tävlingen i Finland och jag har goda minnen från Maj Lind 2012, då min kompis Johannes Piirto spelade i finalen. Då tänkte jag att jag också vill göra det här om fem år.
På senare år har Söderström redan hunnit meritera sig i flera mindre tävlingar. 2015 spelade hon i finalen i Sibelius-Akademins interna Helmi Vesa-tävling, i våras placerade hon sig bland de sex bästa i Nordiska pianotävlingen i Arvika och i maj fick hon andra pris i den nyinstiftade pianotävlingen i Tammerfors. Till vardags studerar hon för Tuija Hakkila vid Sibelius-Akademin men det senaste året har hon spelat för Björn Lehmann i Berlin.
Fanny Söderström växte upp i ett musikaliskt hem, med kantorn och kördirigenten Eric-Olof Söderström som pappa. Av mamma, pianisten och sångaren Kaija Hakkila lärde hon sig läsa noter som treåring. Som sjuåring började hon spela cello, som hon fortsatte med i tolv år. Därtill har det blivit lite saxofon och orgel. Något av det bästa med pianot är möjligheten att spela flera toner samtidigt och ta fram harmonier, menar Söderström.
När Söderström väl går upp på estraden är hon helt inriktad på att göra sin egen grej och ge sitt allt. Det innebär bland annat att försöka stänga ute alla tankar på medtävlande.
– Det viktigaste för mig är att bara kunna njuta.
Söderström säger sig också ha försökt sätta sin egen prägel på tävlingsprogrammet. Bland annat spelar hon två tonsättare som står henne nära, György Ligeti och Johannes Brahms – den senare både i semifinalen och finalen om hon går vidare. Dessutom finns här två personliga val.
– HändelsChaconne tror jag inte att någon annan kommer att spela. Likaså har jag valt att inte spela Beethoven, utan Haydn!
Musiker framom pianister!
Just personligheten är något som pianoprofessorn Erik T. Tawaststjerna hoppas kommer att synas tydligt hos den som i slutet av månaden kröns till vinnare i tävlingen uppkallad efter mecenaten och musikälskaren Maj Lind född Kopjeff (1876–1942). Tawaststjerna har varit ordförande i den kommitté, som efter tidigare mönster designat tävlingen.
– Det är en bra fråga! Vi hoppas att vinnaren är en utomordentlig musiker och inte bara pianist.
Skillnaden kan tyckas semantisk men när Tawaststjerna utvecklar resonemanget är det uppenbart att en god musiker är mera än en bra pianist.
– En pianist är en som bara övar på sina etyder åtta timmar per dag. En musiker däremot har en mångsidig uppfattning om musik, kan spela kammarmusik och lied och har en kreativ attityd till musik, säger Tawaststjerna.
Och dagens unga är mycket mångsidiga, menar Tawaststjerna, som sett flera exempel vid Sibelius-Akademin där han verkar som professor.
– Johannes Piirto är paradexemplet: han spelar, komponerar och improviserar. Jag tror han också har ambitioner som dirigent.
– För en pianist hjälper det om man har en fantastisk teknik, men det är inte huvudsaken, eller borde inte vara det. Tekniken ska inte vara herre utan tjänare. Man ska också ha något slags utstrålning. Det finns folk som spelar väldigt bra men som ingen vill lyssna på.
Bestämda regler
Maj Lind-pianotävlingen regleras av ett fyra sidor långt dokument, med ett regelverk som stipulerar vilka stycken man får och inte får spela. Där står bland annat att alla tävlande skall spela minst fem minuter Sibelius – ett krav som gjort att många utländska musiker fått upp ögonen för pianotonsättaren Sibelius. I reglerna står också att de tävlande i andra omgången får framföra ett specialskrivet obligatoriskt verk – skrivet av Kaija Saariaho – ett eget verk eller en impro- visation. Tre tävlande har valt att improvisera på ett tema som ges åt dem tjugo minuter före framförandet. Finns det också oskrivna regler? Blir det till exempel minuspoäng om man går in för att spela Richard Clayderman, som formellt uppfyller kravet på musik skriven efter 1965? – Det är en bra fråga! Teoretiskt kunde någon välja att spela en mycket liten sonat av Beethoven, exempelvis opus 49, men man får då beakta vilket inryck det här gör på juryn. Om man tänker på saken filosofiskt är ingen sonat lätt, de små kan till och med vara svårare än de stora, men folk tenderar att framföra stora sonater oftare än små. Kanske finns det alltså oskrivna regler.
Efter att semifinalen är avgjord uppträder samtliga finalister två gånger, först i en pianokvintett i en kammarmusikfinalomgång, sedan en pianokonsert med orkesterackompanjemang. Hur lyckad har kammarmusikfinalen visat sig? – Det kan nog hända att det inte har en väldig effekt på resultatet, men det är viktigt att påminna kandidaterna om att de också ska spela kammarmusik. För oss som arrangörer finns det en etisk-filosofisk dimension i att påminna musikerna om att kammarmusiken är en viktig del av en musikers arbete. Maj Lind-pianotävlingen pågår på Musikhuset den 18–31.8.
Man ska också ha något slags utstrålning. Det finns folk som spelar väldigt bra men som ingen vill lyssna på.
Erik T. Tawaststjerna
Tävlingskommitténs ordförande