Vi blir så rädda för att vi vill leva
Den öppenhet och den frihet som manifesteras på platser som la Rambla tolkar auktoritära med nödvändighet som svaghet. Att vi inte marscherar i takt, att vi inte delar samma mål när vi går ned för den tolvhundra meter långa gatan ses av olika extremister som att vi och det samhälle vi tillsammans utgör är dömt. De har fel. Slakten i Barcelona kommer ge Europas politiker och väljare ytterligare en förevändning att diskutera hur vi bäst skyddar oss från terrorismens blodtörst. Vi kommer att kräva att människor ska värnas mot oprovocerat våld. En del åtgärder kommer verka rimliga, andra orimliga. Och vi kommer att diskutera det, vi kommer att vara oense. Vi kommer att väga öppenhet mot repression, integritet mot skydd. Och vi kommer att gå vidare.
Samtidigt får vi inte glömma att de återkommande attackerna mot vårt samhälle – från Utøya till Berlin, från Stockholm till Paris, från london till Nice – gör något med oss. Utanför Åhléns i Stockholm har en ärrbildning uppstått. På la Rambla har någon försökt slita sönder det täta nät av förtroende och hänsyn som bygger framgångsrika stater, kulturer och samhällen.
Sådant gör oss rädda. Nervösa. Vi ser oss över axeln.
Vi blir rädda för att vi – till skillnad från dem som med knivar, bomber och fordon vill visa hur mycket de hatar oss – värderar våra liv i dessa mångsidiga, fria, ofullkomliga samhällen.
Nervositeten visar att det mål terrorister har – att störta vårt sätt att leva – är långt borta.
Daniel Swedin om terrordådet i Barcelona. Finland är intressant på grund av Ryssland. Iltalehti Jyrki Vesikansa om att president Sauli Niinistös kontakter med Vladimir Putin paradoxalt nog stärker våra västliga relationer och att en finländsk mellanhand torde intressera Donald Trump speciellt mycket när det stigit upp en storm på grund av hans Rysslandsförbindelser.
Det är helt klart att det offentliga slitaget på ärkebiskopen för Finlands evangelisk-lutherska kyrka numera är mycket stort. Snabbt vänds blickarna åt det hållet när det gäller att tycka till om existentiella eller moraliska frågor. Ibland rent av onödigt snabbt. Kyrkpressen May Wikström med anledning av att ärkebiskop Kari Mäkinen går i pension som 63-åring även om han kunde fortsätta flera år till.