Höljen av tid – och vår förankring i nuet
Naturen och brexit ingår i Hans Rosenströms nya utställning. Den gemensamma nämnaren är tid.
■ Det enda levande i Hans Rosenströms utställning är ett bonsaiträd, som kräver ständig yttre omvårdnad. Då man rör sig framför den stiliga, minimalistiska glasvitrinen där det finns inkapslat, sätts plötsligt ett ljudverk igång och min uppfattning av rummet ändras. Samtidigt som en eller flera pratar hörs ekot av dem i ett annat rum. Rösterna framstår i rummet som ett slags osynlig scenografi. De berättar något om träd och symbios mellan trädsvampar, om artrikedom och om hur vi kultiverar naturen till våra egna syften.
Trädinstallationens titel förändras enligt vilken veckodag det är, i dag heter det Lördag. Två färgfotografier bredvid bär också en tidspräglad titel: BBC 29.03. Det är frågan om en livesändning från BBC då Storbritanniens premiärminister Theresa May skrev under landets ansökan om att få lämna EU. Rosenström fotade sändningen i sitt hem London, i ett hus som höll på att renoveras så att tv-skärmen stördes. Detta som en metafor till hur digital störning har påverkat demokratiska processer.
Fotogram av en glaciär
Rosenström behandlar även tid i större perspektiv. Utställningens namn refererar till den här tiden på året som är väldigt vacker, men det är också slutet på sommaren då något nytt håller på och tar vid. Detta leder tankarna till att vi överlag lever i en tid där vi inte riktigt vet vart vi är på väg. Två bildserier består av fotogram av isbitar från en isländsk glaciär. Stegvis smälter bitarna för att slutligen försvinna. Bilden som syns i fotogrammet är egentligen inte själva isbiten, utan ljuset från olika prismor som finns i isen.
Glaciärer uppstår under hårt tryck och tar enormt lång tid att formas. Detta framstår som en tydlig kontrast till den korta tid som konstnären dokumenterat isen när den smälter. Dessa serier utstrålar mötet mellan den geologiska, långa tiden som finns inne i isen och vår egen tid, precis som vi hanterar den i stunden. Men som bilder säger de inte mig mycket. Det är utifrån deras plats i utställningens helhet som de ska uppfattas.
Ljudbaserat
Hans Rosenström är känd för sina ljudbaserade installationer och en av de mest uppskattade konstnärerna i sin generation i Finland. Hans uttryck baserar sig inte på materia, utan snarare frånvaro. Ibland kan verket bara bestå av ett par hörlurar, men det platsspecifika står tydligt och klart som en utgångspunkt. Med finns ofta politiska frågor, allt
från brexit och klimatfrågor till kriget i Syrien.
Rosenström gör ljudverk med teknisk finess; sättet hur ljudet har spelats in avgör upplevelsen. Det kan vara inspelat så att själva ljudet av texten tränger in i betraktaren. Det vill säga – när man lyssnar låter det som när man själv talar.
Rosenström för fram en fascination för den stora tiden. Texterna i ljudverket The Sea – Chapter I baserar sig på anekdoter och en dikt av den palestinska poeten Farah Chamma. Det framkommer hur den äldsta levande organismen är en skogsdunge som har vuxit 80 000 år. I kontrast till detta står lån från Gilgamesheposet, den äldsta nedskrivna mänskliga historien som ”bara” är 5 000 år. En annan text kretsar kring sjömän som har tappat bort sig på havet, de kastar så att säga tärning och går därmed ännu mer vilse. I detta fall kritiserar Rosenström tendenser till att man slutar tänka på egen hand. Det blir relevant i dagens världspolitik, då faktatänkande sätts åt sidan för känsla och tyckande.
Fokus på det inre
Man kan hävda att Rosenström får oss att se det verkliga i ett nytt ljus. I stället för att betona det yttre fokuserar han på det inre. Det är som om hans strävan skulle vara att locka fram skeenden i betraktaren. Konstnären vill visa att språk och retorik kan användas som ett verktyg att påverka och förändra.
Det är fascinerande att se hur mångfasetterad Rosenström är i sitt uttryck. Denna utställning tycks främst handla om möten och tid, samt ifrågasätta vår förankring i nuet. Speciellt trädinstallationen får mig att tänka på hur vi ser på byggande i dag. Arkitektur skapas för att erövra naturen för att sedan på ett konstlat sätt placera in lösryckta bitar av naturen in i byggnaderna.
Krukväxter är en metafor för allt detta; till exempel genom att hålla växter vid liv inomhus mitt under smällkalla vintern vill man upprätthålla liv och natur på ett konstgjort sätt. Detta odlande och vårdande kan förefalla paradoxalt mitt i all naturförstörelse som finns runt omkring oss. I stället borde vi förstå att vi är en del av naturen och att man inte kan rycka bort delar. Vi är alla en del av en större helhet och beroende av varandra för att kunna blomstra och leva.