När mammahjärtat blöder

Hoho, känner att det här med dagisstart kommer att bli en psykisk pärs för mig. I och för sig gissade jag det redan får början. Visst, det ska bli skönt att få återgå till ”vuxenlivet”, men jag kommer ändå sakna ihjäl mig efter den där tokiga ungen jag hängt med i snart ett år och fem månader.

På grund av strul med skola och jobb så sket det sig lite med att Agnes skulle börja dagis den 28:e, så efter lite mejlande blev det bekräftat att vi kan börja en vecka tidigare, det vill säga nu på måndag. Alltså har vi hela två dagar kvar hemma på tumanhand. TVÅ DAGAR. Började gråta ungefär sekunden jag insåg att det här är våra sista dagar tillsammans. Hon är ju min lilla bebis och ska plötsligt åka i väg varje morgon och vara helt ensam, utan någon av oss? Hur är det ens möjligt när hon är ett litet knytt.

Fast faktum är att hon inte är min lilla bebis längre. Hon är en bestämd liten person som vet exakt vad hon vill, är den roligaste och tokigaste individ jag känner och ger trillioner dregelpussar per dag. Hon tycker att leka med andra barn är det roligaste som finns (okej, framför allt med sin kusin då, men jag tänker att hon kommer att gilla andra barn också) och hon är väldigt självständig. Så jag har svårt att tro att dagis kommer bli något jobbigt för henne, snarare något roligt att gå till varje dag. Men ändå, hur överlever föräldrarna?

Så i dag har vi börjat fixa det sista inför dagisstarten. Köpt vattenflaska och planerat att köpa gummistövlar men det var tydligen svårt (var hittar man ett par i storlek 20 ens?). Bilder på hennes viktigaste personer är beställda och regnkläder, dagisskor och overall är fixade. Enda som återstår är blöjor och solkräm, och stövlar då. Men det får bli till helgen.

Nu är det dock dags att väcka ungen. I går sov hon till halv fyra och nattningen tog sedan drygt en timme och fyrtio minuter, så i dag får hon inte sova hur länge hon vill …

bloggar om livet som nybliven förälder på mamabitesback.blogg.hbl.fi.