Åka tåg till golfbanan
Det är en strålande dag med tidig väckning. Haren skuttar över gräsplanen och det spritter i kroppen när jag knallar mot metron för att ta tåget till Kyrkslätt för att spela golf. Min kärlek till golfen är obesvarad. Jag får sällan en hygglig bollträff och har svårt att tyda en puttlinje, men min längtan till gröna fairways är stor. Så stor att jag som inte äger en bil har lyckats lista ut att jag kan ta mig till en golfplan också med allmänna fortskaffningsmedel.
När jag stiger av tåget i Kyrkslätt väntar en minibuss på stationen beställd via trafikverket. Den ska föra mig rätt fram. Medpassageraren bor i en ensam skogsdunge och stiger av. Minibussen kör in på den gamla Kungsvägen och banar sig väg igenom bördiga åkrar och mörka skogar. Bortom gulnande sädesfält med stall i rödmylla och galopperande hästar ligger Kurk golf och chauffören stannar precis utanför klubbhuset. Vilken service för sex och trettitvå.
Under golfrundan njuter jag av de andras fina slag. Golf är ett mystiskt spel, kan jag än en gång konstatera. Man kunde tro att jag som har slagit en golfboll ett par tusen gånger borde kunna slå korrekt. Men icke sa Nicke.
Under golfrundan njuter jag av de andras fina slag. Golf är ett mystiskt spel, kan jag än en gång konstatera. Man kunde tro att jag som har slagit en golfboll ett par tusen gånger borde kunna slå korrekt.
Efter ett spel där jag träffar trevliga människor (lyckligtvis inte med golfbollen) i en naturskön omgivning och får nyttig motion gör trafikverkets artiga chaufför på utsatt tid en gir med minibussen framför klubbhuset. Vi kör till Kyrkslätt där svalorna samlas på kyrkans tjärade sadeltak i augustieftermiddagens vindlösa stillhet och jag hoppar på tåget. Medan tåget lunkar fram pockar en idé på uppmärksamhet och sätter i gång en process. Jag tar fram smarttelefonens anteckningsblock och slår in: Tåg – minibuss – golfplan, tåg – skrivarrum. Berömda författare har ju ett skrivarrum, kanske en stuga vid havet eller i skogen där ingenting stör och all uppmärksamhet kan ägnas åt det stora verket. Ett skrivarrum har jag inte och inte heller med mig min dator vid vilken jag skulle hänga över tangentbordet med en hjärna som totalt vägrar ägna sig åt något skapande.
Men på ett fullsatt och stökigt tåg på väg från golfbanan knäpper det plötsligt till i mitt huvud och det blir det perfekta skrivarrummet där detta kåseri tar form.