Ur det perspektivet blir det som hände i Kongo runt förra sekelskiftet vidrigt: Kung Leopold II står inte på samma startlinje som medeltidens despoter då han låter rasismen och kapitalismen ingå sin folkmordsallians. Kulturchef Fredrik Sonck om jämförelse
Kulturdebatt Det är vanskligt att värdera och gradera olika människors lidande. Men visst kan vi jämföra olika historiska epoker, som svenska tiden i Finland och skräckväldet i Kongo, skriver Fredrik Sonck.
År 1904 bodde en ung man som kallades Nsala i byn Wala i Kongostaten. Då han inte lyckades skrapa ihop sin kvot av rågummi högg det europeiska gummibolagets hantlangare av handen och foten, inte på honom, utan på hans femåriga dotter Boali. Sen mördade de henne och hennes mor.
Det finns en bild av Nsala, där han i stumhet betraktar den avhuggna lilla handen och foten som överlämnats till honom. Det är svårt att föreställa sig vad han tänker i den här stunden, men det är den här bilden jag tänker på då historikern Teemu Keskisarja säger att svenska tiden i Finland var värre än tillvaron i Kongo: arbetet var tuffare, maten sämre och rökpörtena man bodde i var torftiga. Keskisarja skulle hellre ha bott i Kongo än i till exempel det tidiga 1700-talets Finland, säger han i Tobias Petterssons intervju i HBL 20.8.
Jag letar upp bilden av Nsala och tänker att jag hade valt den östra landsändan av Sverige, även om det varit under stora ofreden då ryska trupper mördade och våldtog (Keskisarjas exempel är lite illa valt eftersom senare tiders folkrätt snarare skulle belasta Ryssland än Sverige för härjningarna, men låt gå). Samtidigt finns det något i grunden utsiktslöst i att jämföra mänskligt lidande på det här sättet. Det går liksom inte att säga om det är hemskare att huggas ihjäl med en sabel vid Lützen 1632, med en yxa på Karlö 1714 eller med en machete i Kongo 1904. Jag skulle välja pest, du skulle välja kolera – än sen då? Dessutom kunde man tillägga att det i dagens Finland, med dess ojämförliga välstånd och trygghet, finns människor som lider så svårt av till exempel psykisk ohälsa att de väljer att ta sina egna liv – samtidigt som det under de mest fruktansvärda förhållanden alltid funnits människor som inte bara förmått överleva, utan också hitta glädje och hopp. Jag skulle välja djup fattigdom framför djup depression.
Vad jag vill säga är ändå att det är vanskligt att värdera och gradera lidande. Och jag håller med vetenskapsteoretikern Johan Söderberg som (i en helt annan debatt i SvD) problematiserat ”upphöjandet av lidandet till moraliskt rättesnöre”, bland annat just för att det reducerar politiska samtal till en kamp om vem som har det starkaste anspråket på positionen som offer.
Men att det är vanskligt att jämföra lidande, betyder förstås inte att olika historiska skeenden och epoker inte kan jämföras, däri har Teemu Keskisarja rätt. Och visst kan vi förutom att beskriva historien också försöka värdera den. Man kan, med nuets glasögon på näsan, säga att alla maktstrukturer som verkade innan 1900-talet var förkastliga eftersom de alla var odemokratiska. Eller så kan man säga att det i vissa texter, reformer, beslut och rörelser kan spåras inslag av det vi i dag ser som gott och demokratiskt: den antika (slav)demokratin, den svenska tryckfrihetsförordningen, den amerikanska konstitutionen och så vidare.
Så också om vi avstår från att gradera lidandet, kvarstår möjligheten att ta moraliskt mått på makten under olika tider. Men då borde man nog beakta att den idéhistoriska kontexten är ganska annorlunda då man betraktar Kongo runt sekelskiftet 1900 respektive den svenska tiden, vare sig det handlar om medeltiden eller oroligheterna i början av 1700-talet. För även om det är riktigt att religioner och trosföreställningar långt tillbaka tagit avstånd från dödligt våld, liksom att människoarten sedan sin uppkomst haft föreställningar om rätt och fel, och förmåga till såväl empati som grymhet är idén om det som kunde kallas det individuella okränkbara människovärdet inte någon fixpunkt genom årtusendena. Tvärtom är synen på människan som ett självständigt okränkbart subjekt något som får genomslag under upplysningen: först bland filosofer och intellektuella, men från 1700-talet småningom med allt mer konkreta politiska beslut. När den amerikanska och den franska revolutionen stadgar människovärdet görs det i opposition till en historia där såväl den religiösa som världsliga makten behandlat folk med godtycke, där det jordiska livet saknat egenvärde i förhållande till den föreställda evigheten efter döden och där denna ordning ansetts vara instiftad av den allsmäktige guden. Att förbanna kungen som beskattar skörden har inte skiljt sig alltför mycket från att förbanna frosten som fördärvar den – i båda fallen handlar det om att sätta sig upp mot guds vilja.
Förstås är detta en förenkling av en allt annat än entydig verklighet. Den mörka medeltiden var inte nödvändigtvis så mörk, rent materiella faktorer är en nog så viktig historisk drivkraft och upplysningstidens förgrundsgestalter (vita män) demonstrerade ofta en frapperande dubbelmoral.
Ändå kan en jämförelse mellan exploateringen av kolonin i Kongo och den svenska tiden i Finland inte göras utan att förhålla sig till upplysningen. Merparten av Finlands svenska historia äger rum före upplysningen börjar få konkret genomslag – den berömda svenska tryckfrihetsförordningen är daterad 1766. 1904 har den allmänna rösträtten ännu inte slagit igenom i Europa, men tiden då kungamakten ansågs vara av gud, vad den än tog sig för, är definitivt över. Då Keskisarja upphöjer 1800-talets fennomanska rörelse till den positiva samhällsbyggande och folkbildande vändpunkten i Finlands historia låter det som om den uppenbarade sig som en god ande ur Saimens djup, men snarare måste den förstås som en av många förgreningar på upplysningens stora träd – liksom också såväl liberalismen som socialismen är.
En jämförelse mellan exploateringen av kolonin i Kongo och den svenska tiden i Finland kan inte göras utan att förhålla sig till upplysningen.
Och som sagt: det är ingen rak väg. Att idéerna finns gör inte de politiska landvinningarna lätta. Förtrycket mot Europas ar-
betarbefolkning var envist. Efter att USA vid sin självständighet förklarat att alla människor är lika skapade dröjer det en dryg mansålder innan slaveriet avskaffas, ännu längre innan man kan tala om lika rösträtt. Men såtillvida förpliktar upplysningsarvet: ju längre tid som går, desto mer upprörande är maktens oförmåga att leva upp till det.
Och ur det perspektivet blir det som hände i Kongo runt förra sekelskiftet vidrigt: Kung Leopold II står inte på samma startlinje som medeltidens despoter då han låter rasismen och kapitalismen ingå sin folkmordsallians. Han vägrade lyssna på den opinion som vittnade om hemskheterna, liksom han gjorde ett aktivt val om var han skulle ställa sig i förhållande till upplysningens människosyn. Det är faktiskt fullt möjligt att han såg bilden på Nsala, den lilla handen och foten. Vad tänkte han då? Det vet vi inte. Hur många miljoner människoliv hade han på sitt samvete? Det vet vi inte heller. Då det småningom stod klart att Leopold II skulle förlora sin koloni till belgiska staten brände han alla statspapper.