Disputation: ”Obligatorisk svenska fick inte kritiseras”
Språkpolitik Janne Väistö, som skrivit sin avhandling om hur svenskan blev obligatorisk i de finska skolorna, säger att medierna ända fram till 1980-talet medvetet upprätthöll språkfred genom att undvika debatt. – Att ifrågasätta den obligatoriska svenska
Begreppet ”tvångssvenska” dök upp i offentligheten i slutet av 1980-talet och där har både själva uttrycket och debatten segt hängt kvar sedan dess. Lika segt hänger en annan berättelse kvar – den om att skolsvenskan skulle vara resultatet av en överenskommelse mellan Svenska folkpartiet och Centerpartiets ordförande Johannes Virolainen, som vid tillfället också var undervisningsminister.
Väistö avvisar bestämt historierna om politisk kohandel och ber debattörerna vända blicken mot det efterkrigstida finländska samhället.
– Vi måste se kontexten. I slutet av 1960-talet var Finland ständigt pressat av Sovjetunionen och varje gång man uppfattat ett hot från öst har svenskans betydelse och kontakterna med det övriga Norden blivit viktiga hos oss. Då har vi behövt markera en samhörighet med väst.
”Medierna gav upp freden”
Under arbetet med avhandlingen insåg Väistö att frågan om en nordisk identitet inte enbart var viktig för de finska politikerna.
– Svenskarna följde länge noggrant med språkdebatten i Finland. När jag insåg omfattningen häpnade jag faktiskt. På Utrikesdepartementet i Stockholm hittar man pressklipp och rapporter sedan 1917 och materialet innehåller det mesta från beskrivningar av vad presidenten sagt om svenskan till referat på båda språken av språkgräl vid Helsingfors universitet.
Väistö har under sitt arbete letat efter insändare i både svensk- och finskspråkiga tidningar för att hitta avvikande röster – sådana som öppet skulle ha kritiserat svenskan i Finland.
– Jag hittade en insändare från 60-talet. En. Medierna var helt enkelt överens om hur de hanterade frågan. I slutet av 80-talet drog sedan Finskhetsförbundet i gång en kampanj mot ”tvångssvenska”, men den hade aldrig tagit fart om inte medierna hade bytt strategi. Det var medierna som övergav språkfreden och det är oerhört intressant.
Väistö säger att svenskan omtalats både som en identitetsskapande faktor och en konkurrensfördel.
– I början av 2000-talet började man tala på ett nytt sätt om svenskans betydelse. EU och globaliseringen kom in i bilden. Nu talade man inte så mycket om identitet, utan mer om hur språkkunskapen är en resurs till nytta på den nordiska arbetsmarknaden.
Här kommer Väistö till frågan om svenskans roll i dag när allt fler företag väljer engelska som arbetsspråk.
– Visst kan det nordiska samarbetet vara viktigt också i framtiden, men var det svenska språket finns i den ekvationen är en annan sak. Kan du säga varför skolsvenskan behövs? – Det här är att ge sig ut på farligt vatten, men under arbetet med avhandlingen har jag tydligt insett en sak: det svenska är helt enkelt en del av det finska och jag är inte ens så säker på att det är bara är de finlandssvenska medierna ansvar att ta upp frågan och debattera den.
”Stora känslor, lite fakta”
Väistö har kroppskänsla för minoritetens ställning i språksammanhang. De finskspråkiga föräldrar- na emigrerade till Sverige i slutet av 60-talet och Väistö föddes 1972 i Göteborg. Fram till skolåldern var han en finskspråkig pojke i en svenskspråkig miljö. När det sedan var dags för honom att börja gå i skola flyttade familjen tillbaka till Finland. I den finskspråkiga skolan upptäckte han sig vara i minoritet en gång till. Sin avhandling har han nu skrivit på finska vid Åbo Akademi.
På diverse nätforum har Väistö kallats kappvändare, avfälling och svikare. Att han valt att forska i frågan om skolsvenska irriterar.
– Frågan om skolsvenskan väcker stora känslor och bygger inte på kunskap, säger han och påpekar att nationalistiska strömningar alltid funnits.
Väistö säger att frågan om skolsvenskan var en politisk fråga som kopplade till frågan om identitet, men att det fanns röster också i skolvärlden som värjde sig för att införa obligatorisk skolsvenska.
– De tankarna byggde på fördomar om svårigheten att lära sig flera språk. Man utgick från att språkkunskaper var något som universitetsfolket klarade av att ta till sig, medan barn i arbetarfamiljer inte ansågs ha samma kapacitet.
Svaret på hur och varför svenskan slutligen blev obligatorisk för de finskspråkiga eleverna är tudelat. I bakgrunden fanns ett allmänt samförstånd om svenskans betydelse för Finland som en del av Norden. Till det kom en räcka enskilda politiska processer som sammanföll så att landet plötsligt hade en svensksinnad president och en ny regering, som talade för svenskan.