Träd som formas till individer
Esko Männikkö är en fotograf som klarat övergången från analogt till digitalt foto med bravur.
Foto ●●Esko Männikkö: Uupuu. Galerie Forsblom, Georgsgatan 22. Till den 10.9.
Suomi elää metsästä – Finland lever på sin skog, lyder ett ordspråk som ofta citeras i debattartiklar när det ska påminnas om den traditionella kärnan i vårt lands ekonomi. Ibland känns det som om dessa ord också gäller inom fotokonsten: många är de inhemska fotografer som gett sig i kast med skogen och träden, inte minst på sistone när unga fotografer som Anna Reivilä och Jaakko Kahilaniemi gjort sig internationell karriär med serier som uttryckligen handlar om skog. Dock finns det mer eller mindre noll chans för unga fotografer att ställa ut i sitt hemland, så när det nu visas en ny fotoserie med motivet träd i Helsingfors är den signerad Esko Männikkö, född 1959 och berömd sedan 1990-talet.
Det är Galerie Forsblom som en aning överraskande ställer ut Männikkös nya serie Uupuu. I det stora utställningsutrymmet visas porträtt på träd från trakterna kring Enare träsk, och den homogena serien fungerar fint i det pompösa galleriet. Med hård blixt mot mörk natthimmel avbildar Männikkö träd på ett sätt som celebrerar de olika fascinerande inkarnationer som kan uppnås inom en och samma art. Inramade i stiliga svarta ramar blir fotografierna objekt som för tankarna till såväl bonsaiträd och japanska träsnitt som daguerrotyper i värdefulla fodral. Det repetitiva motivet – träd efter träd efter träd – fungerar i utställningsformat. Lapplands kyla och mörker åstadkommer träd som plågade och pinade sakta formas till knotiga, risiga, spretiga individer. Varför då inte ge dessa individer utrymme utan att tvinga med annat?
Svårt med digital teknik
Männikkö har också lyckats med det som varit en make-or-break-situation för många fotografer som haft en karriär redan innan 2000-talet, nämligen att migrera från analogt till digitalt utan större problem. Många är de vars stil helt förändrats i och med det digitalas frammarsch eller som haft problem med att processera det digitala ”negativet”, raw- filen, till att estetiskt och tekniskt motsvara den kvalité man blivit van vid att se i analoga bilder. Detta gäller speciellt de fotografer som arbetat med färgfoto, eftersom det analoga sättet att framställa färgbilder i mörkrum, kallat c-print, leder till mustiga färger och oemotståndliga djupa och mörka toner. Motsvarande resultat är svårt att åstadkomma med bläckutskrift från dator.
Den engelska fotografen Martin Parr är ett typiskt exempel på detta fenomen: bilderna från 1980- och 90-talet som gjorde honom berömd är grälla på ett balanserat sätt som han inte lyckats uppnå i sina relativt platta digitala bilder från det senaste decenniet. Det digitala innebär en helt annan process och teknik än det digitala, men Männikkö har som sagt lyckats i sin övergång.
Genombrottet Naarashauki från 1990-talet ser visserligen annorlunda ut än de alldeles nya bilderna i Uupuu, men det handlar snarare om en evolution än om en förändring påtvingad av det digitala mediet. Färgvärlden i såväl Uupuu som de foton som ställdes ut på Konsthallen år 2014 är dämpad i jämförelse med Naarashauki, vilket också bidrar till att de inte förlorar mot de färggranna analoga bilderna.
En liten lustighet
Ett problem med ett kraftigt förstorat digitalfoto är att det sällan är vackert nära inpå. I värsta fall avslöjar en nära blick en kantig pixelgröt som blir katastrofalt ful ifall digitalbilden är det minsta felbelyst. Detta präglar också Uupuu, men som tur är i en relativt liten utsträckning. Dock kan man inte undersöka bildytan som i en målning eftersom den inte bjuder på textur och detaljer utan på digital disharmoni. Det är lite synd i en utställning med läckert detaljerade motiv, men printarna och inramningen är i övrigt så utomordentliga att det räddar helheten.
Från Naarashaukis livsbejakande och färggranna dokumentation av den finländska landsbygden är det ett långt hopp till den tystlåtna och vintriga världen i Uupuu, där inget annat än natten och träden existerar. Vägen emellan serierna är ändå logisk, och i den kan det skönjas mycket reflektion över tidens gång och över åldrandet. Jämfört med Männikkös tidigare bilder på gravar ur serien Time Flies är Uupuu dock en serie som i allvaret också har inslag av lustighet. Forsblom understryker detta genom att lyfta fram ett träd som verkar visa långfingret på paradplats på sin webbsida. Allt är inte mörkaste svärta trots att det verkar så vid första anblick.
Inramade i stiliga svarta ramar blir fotografierna objekt som för tankarna till såväl bonsaiträd och japanska träsnitt som daguerrotyper i värdefulla fodral. Det repetitiva motivet – träd efter träd efter träd – fungerar i utställningsformat.