Amiralen som gav bort Sveaborg

Den 6 maj 1808 sker det oerhörda. Kommendören på Sveaborg, amiral Carl Olof Cronstedt, ger upp den till tänderna beväpnade fästningen utan strid. Sveriges skärgårdsflotta, ett gigantiskt vapenlager och 7 000 man faller i fiendens händer. Det största förrä

Byggandet av Sveaborg på öarna utanför Helsingfors var ett gigantiskt projekt, det största och dyraste som Sverige någonsin förverkligat. Därför var bygget också omstritt. Men efter nederlaget i det stora nordiska kriget 1700-1721 med påföljande rysk ockupation, stora ofreden, insåg man i Sverige att någonting måste göras åt försvaret av östgränsen.

När Sverige var en stormakt på 1600-talet blev Finska viken som ett innanhav. Svenskarna härskade över Karelen, Ingermanland, Estland och Livland. Gränsen som gick långt österut skyddades av fästningar. Allt ändrades efter freden i Nystad då gränsen drogs ungefär där den går i dag. Fästningarna hamnade plötsligt på den ryska sidan, förutom att hela södra kusten av Finska viken nu var rysk.

Men värst var byggandet av den nya huvudstaden S:t Petersburg vid Nevans mynning, bara några mil från östgränsen.

Tillbaka till 1722. I Stockholm inser man att nya fästningar måste byggas för att försvara Finland. Men bygget skjuts på, för man saknar pengar. Då kommer ledarna för hattpartiet 1741 på den geniala och enkla lösningen att man inte alls behöver bygga nytt för att det är så mycket bekvämare att starta ett nytt krig och erövra tillbaka allt man förlorat.

Ett år senare är den svenska armén åter slagen, Finland ockuperat och gränsen flyttad ytterligare ett steg västerut till Kymmene älv. Missnöjet i Sveriges östra riksdel är nu utbrett. Man understryker att lojaliteten med Stockholm förutsätter att Sverige satsar på försvaret av östgränsen.

Sommaren 1747 reser tre svenska officerare under Augustin Ehrensvärds ledning längs den finska kusten och planerar kommande försvarsanläggningar. De föreslår att en stor fästning byggs utanför Helsingfors och en mindre utanför det som fortfarande heter Degerby, men som snart ska döpas om till Lovisa.

Frankrike betalar

Bygget av fästningarna Sveaborg och Svartholm kunde inledas 1748 med fransk finansiering. Frankrike ville ha en stark motvikt mot Ryssland på Östersjön och stödde därför Sverige. Fram till 1765 kostade bygget den enorma summan 90 tunnor guld, största delen franska pengar.

När bygget av Sveaborg inleddes var Helsingfors en betydelselös liten håla. Fästningen innebar ett hastigt uppvaknande. En enorm efterfrågan på byggnadsmaterial, arbetskraft, hantverkare och underhåll uppstod. Näringslivet i Helsingfors med omnejd blomstrade då små verkstäder och snickerier grundades på löpande band och Ehrensvärd ständigt ropade efter mera timmer, träkol, kalk och tegel.

Under några år var fästningen Sveriges i särklass största arbetsplats. Som mest räknar man med att närmare 7 000 man deltog i bygget, största delen av dem var soldater. På Sveaborg anlades också en skeppsdocka med eget pumpverk för nybyggen och fartygsunderhåll. De sanitära förhållandena var inte de bästa, i sjukdomar och epidemier omkom över tio procent av manskapet.

För Helsingfors innebar fästningen början på utvecklingen till landets viktigaste stad. Även om det stundtals bodde betydligt mer människor på Sveaborg än i staden så var fästningen helt beroende av leveranser från fastlandet.

Ryktet om detta fantastiska fort, Nordens Gibraltar, spred sig över kontinenten. Man talade om ett ointagligt lås. Sanningen var en annan för Ehrensvärds planer förverkligades bara till en liten del. Fastlandssidan befästes inte och även om huvudfästningen Gustavssvärd

var imponerande så var grannön Skanslandet obefäst.

Det stora sveket

När Sveaborg verkligen skulle prövas som ett svenskt försvarslås ville kommendören Carl Olof Cronstedt inte längre vara med. Ryssarna intog Helsingfors den 2 mars 1808 och inkvarterade sig bekvämt i staden och började skjuta mot fästningen. Någon chans att inta den hade de till antal betydligt färre ryssarna inte.

Amiral Cronstedt insåg för sent att han borde ha bränt ner staden för att göra livet obekvämt för belägrarna och han insåg också för sent att han borde ha skickat bort fruar och barn från fästningen.

Men det gick ingen nöd på Sveaborg. 7 000 soldater stod beväpnade till tänderna med utrustning som skulle räcka i många månader.

Enligt direktiv från Stockholm borde Cronstedt ha väntat på islossningen och svenska förstärkningar. I stället inledde han förhandlingar med fienden och gav upp den 6 maj utan strid. Det ryska bytet blir hela den svenska skärgårdsflottan med 200 båtar, 2 000 kanoner, 64 000 kilo krut, tonvis med mat och andra förnödenheter. Finska soldater får återvända hem, deras svenska kamrater skickas som krigsfångar till Ryssland.

Kapten Jacob Du Rietz beskriver de hatiska scenerna när Sveaborg kapitulerade:

”Alla gräto, befäl, manskap och hustrur. Förbannelser och skällsord över amiralen utropades av soldater som lovade att de skulle massakrera kommendanten.”

Cronstedt drog sig senare tillbaka till Hertonäs gård, han dömdes av svensk domstol i sin frånvaro till döden för förräderi. Än i denna dag är historiker oense om vad som fick den tidigare krigshjälten att kapitulera och bli den största förrädaren i svensk militärhistoria.

Bomarsund i ruiner

När Finland blev ryskt installerade sig de nya härskarna på Sveaborg. Kejsaren hade storstilade planer på att förstora och modernisera fästningen. Men det enda som förverkligades var byggandet av kyrka, sjukhus och nya kaserner i tegel.

Under Krimkriget som bröt ut 1853 stod Ryssland mot Turkiet, Storbritannien och Frankrike. Huvudslagfältet låg i Krim, men också Östersjön fick sin beskärda del av krigshandlingana då en stor brittisk och fransk flotta seglade in för att övervaka blockaden av Ryssland.

Då den ryska flottan höll sig inne i Finska viken och undvek strid kunde britter och fransmän i augusti 1854 bombardera den åländska fästningen Bomarsund till ruiner. Efteråt sprängde man resterna i luften. När fred slöts avtalade man om att Åland inte fick befästas, ett avtal som gäller än i dag.

Förutom några dagars bombardemang lät britter och fransmän Sveaborg vara i fred. I stället drabbades kuststäderna av landstigande trupper som rövade och brände ner hus och förråd. Landstigningsförsöket i Gamlakarleby slogs tillbaka så effektivt att britterna förlorade en liten båt som än i dag är utställd på stadsmuseet. Båten lär vara den enda som erövrats av brittiska flottan och finns utställd som krigsbyte.

Under hela ryska tiden var Sveaborg en viktig flottbas för marinen. De ryska matrosernas uppror mot tsaren och de egna officerarna slogs blodigt ner efter fyra dagar 1906.

Efter inbördeskriget 1918 fungerade Sveaborg som fångläger. Cirka 8 000 röda fångar hölls inspärrade på Sveaborg, av dem dog över tusen i svält och sjukdomar, 80 avrättades.

I dag är Sveaborg en av världens största bevarade sjöfästningar, ett av Finlands populäraste turistmål och upptagen på Unescos världsarvslista.

Alla gräto, befäl, manskap och hustrur. Förbannelser och skällsord över amiralen utropades av soldater som lovade att de skulle massakrera kommendanten.