Hannu Alasaarela är finländaren i finalen
Hannu Alasaarela gick som enda finländare vidare till finalen i Maj Lind-pianotävlingen. Wilhelm Kvist presenterar finalisterna.
Hannu Alasaarela (Finland, 23 år)
Hannu Alasaarela tillhörde inte mina personliga favoriter i semifinalen, vilket berodde både på designen av programmet – uteslutande korta stycken med Chopins g-mollballad som längsta – och det estetiska angreppssättet. Allt spelades temperamentsfullt och rytmiskt för att inte säga rastlöst, vilket passade perfekt i fem etyder av Ligeti, men måhända började också Saariaho, Sibelius, Debussy och Chopin låta som Ligeti i hans händer. Här hade man gärna hört mera legato. Alasaarela övertygade ändå domarna, och i färskt minne klingade troligtvis de stiliga framförandena av Bach, Lutoslawski, Haydn och Esa-Pekka Salonen i första omgången.
Spelar i finalen: Schumanns pianokvintett och Prokofjevs Pianokonsert nr 2.
Jun Bouterey-Ishido (Nya Zeeland, 27 år)
Finalens äldsta deltagare tillhör skaran av pianister som slentrianmässigt valde att spela SibeliusValse triste. Om man bortser från detta fanns det mycket att glädja sig åt: överlag sensitivt, smakfullt och moget spel (beviset kom i Beethovens c-mollsonat opus 111). Bartóks Danssvit var också imponerande och klangmässigt märgfull.
Spelar i finalen: Schumanns pianokvintett och Brahms Pianokonsert nr 2.
So Hyang In (Sydkorea, 25 år)
En av dem som imponerade mest, inte minst genom variationen i uttrycket: Kaija Saariahos obligatoriska verk spelades sensitiv och rytmiskt flexibelt med stort dynamiskt omfång och härligt lekfulla glissandon. De fyra Sibeliusstyckena opus 74 bildade en riktig, känsligt spelad helhet. Chopins f-mollballad spelades med en utsökt sjungande ton, ypperlig dynamisk kontroll och känsliga pianonyanser. Tekniken, speciellt i höger hand, är virtuos, vilket blev uppenbart i tolkningen av Prokofjevs åttonde sonat. Enda kritiken: pedalen, som kunde användas ännu mera omsorgsfullt.
Spelar i finalen: Dvoraks Pianokvintett nr 2 och Rachmaninovs Pianokonsert nr 3.
Jiyoung Kim (Sydkorea, 21 år)
Tekniskt lika imponerande som So Hyang In, men uttrycksmässigt mera strömlinjeformad; oberoende av om hon spelar Saariaho, Sibelius, Ravel eller Prokofjev är intrycket likartat med risk för hopblandning. I värsta fall introspektivt spel för skrivbordslådan. Prokofjevs åttonde sonat hade gärna fått vara mera blixtrande än skimrande. Å andra sidan var legatot riktigt vackert.
Spelar i finalen: Schumanns Pianokvintett och Rachmaninovs Pianokonsert nr 2.
Mackenzie Melemed (USA, 22 år)
Pianisten som vid upprepade tillfällen uppträdde i Vita huset under Ge- orge W. Bushs tid är både suverän och strålande, men också ung och lovande: Ung i bemärkelsen omogen, när han spelar Medtners (med rätta?) Bortglömda melodier eller när han briljerar med smattrande texturer i en improvisation som till slut faller platt ner till marken, formlös som en amöba. Lovande därför att han ändå behärskar pianospelets konst fenomenalt bra. Som mest övertygande i Liszts mäktiga Funérailles, där han exakt vet när han kan ta tid på sig eller när han får öppna spjällen och breda på.
Spelar i finalen: Dvoraks Pianokvintett nr 2 opus 81 och Beethovens Pianokonsert nr 3.
Hyo-Eun Park (Sydkorea, 22 år)
Spelade ett stiligt program som med stor kontrast åskådliggjorde hennes fenomenala kvaliteter: Brahms sex stycken opus 118 spelar hon med lyriskt lugn i själen, i samma anda framför hon de fyra välvalda styckena ur Sibelius opus 76. I Liszt diaboliska Dantesonat visar hon däremot prov på helt andra kvaliteter och enorma ”röstresurser”, när hon gräver fram djupa klanger ur flygeln och ger prov på sin imponerande virtuositet.
Spelar i finalen: Sjostakovitjs Pianokvintett och Brahms Pianokonsert nr 2.
Flera lever kvar i minnet
Naturligtvis fanns det många fler pianister som kunde ha tagit plats i finalen och trängseln till finalen var kännbar. Spanjoren Enrique Lombardo Lapaz visade upp en övertygande mångsidighet i programmet med Schumanns sällan hörda tredje sonat och finfina Debussypreludier. Måhända förföll han ändå till onödigt estradlejoneri.
Att den hårt hamrande ukrainaren Roman Lopatynskyi uteblev kan man leva med, för trots att tekniken var suverän och välutvecklad, var hamrandet så påtagligt att han först och främst förde tankarna till Denis Matsujev och hans spela-skickligtmen-fult-koncept.
Själv kommer jag kanske i finalen mest att sakna Väinö Jalkanen. Hans långsamhet tolkar jag som ett uttryck för eftertänksamhet och jag fick intrycket att allt spelades med tanke och omsorg, som om en Konstnär med stort K talade genom flygeln.
Sydkoreanen Kim Yedam stod för en mäkta imponerande tolkning av Tavlor på en utställning och ryskan Daria Parkhomenko spelade sympatiskt två sonater av Scarlatti.
Det obligatoriska verket av Kaija Saariaho Arabesques et adages blev för de flesta en svår nöt att knäcka. Den frenetiska, intensivt vibrerande texturen, med nyanser från ppp till mp, borde spelas ytterst tyst, men
det verkade gå de flesta förbi och de flesta spelade stycket alldeles för hårt. Det är bara att hoppas på att flera pianister ännu tar upp stycket på repertoaren, eftersom det har klar potential, bara man förmår ta fram både horisontella och vertikala kontraster som stycket är fullt av.