Haiku på katalanska villkor
Essä I den rika katalanska poesin finns ett centralt japanskt inslag. Robin Valtiala överblickar och ger smakprov ur Kataloniens haiku.
Haikun är en traditionell japansk diktform som har blivit populär på många språk. Emellanåt stöter man på en frustrerande ortodoxi när det gäller hurdan den bör vara.
Man kan höra allt från att haikun måste innehålla 17 stavelser till att den inte får innehålla till exempel ordet ”nu”, för att det anses som utfyllnad. Vilket det inte behöver handla om; när det gäller svenskan är det lilla ordet ett av våra få medel att skapa skillnader i verbalaspekt, och i modus. Det är skillnad på ”jag yrar” och ”nu yrar jag”. Det senare kan betyda ”jag har börjat yra”, lika väl som det kan innehålla en nyans av osäkerhet, ”det här kan inte vara sant, jag måste yra”.
När det gäller ordet ”jag” finns det en rädsla för en sorts antibuddistisk narcissism. Igen ligger problemet snarast i grammatiken. Den japanska och kinesiska poesin hyllas ofta i Västerlandet för att verben går att använda utan att man begränsar dem till någon viss person eller tid. Samma form betyder ”att flyga”, ”flygande”, ”jag flyger”, ”hon flög” etc. I europeiska språk går inte det här.
De romanska språken har å sin sida med sina många verbformer stora möjligheter att enbart med hjälp av dem ställa tidsplan mot varandra. Språken har (med vissa undantag, som franskan) skilda former i alla personer, men man behöver inte använda ”jag” eller något annat subjektspronomen. I läsarens sinne kanske fokus förflyttar sig lite längre bort från självet än i en haiku på svenska eller engelska.
Poesin på spanska är enormt rik, liksom den på katalanska. I spanskspråkig poesi är haikun emellertid marginell. Den mest kända introduktören är Octavio Paz, med sina tolkningar av Matsuo Basho och en del egna haiku som inte hör till hans mer kända dikter.
I den katalanska traditionen är formen mycket mer central. Det kan bero på att katalanska ord ofta har färre stavelser, det går att få mer sagt om man vill hålla sig till de 17. Det stora antal ord i katalanskan som är så gott som identiska med de i spanskan, skiljer sig ofta genom att de saknar slutvokalen. Som exempelvis ordet katt: gato (sp)/ gat (kat).
Många av kändaste katalanska diktarna i modern tid har skrivit haiku, trots att få av dem kan kalllas utpräglade haikudiktare. Ibland finns en eller flera haiku insprängda som en del av en längre dikt, för att hitta dem måste man analysera metriken. Man har tagit till sig traditionen men gjort om den enligt de egna uttrycksbehoven och enligt det egna språkets dynamik. I katalansk haiku är den vanligaste metoden att man inte strikt håller sig till att antalet stavelser ska vara 17 (varför skulle man det, bara för att japanskan gör det), vad som är mer centralt är en växling mellan strofer som slutar på obetonad respektive betonad stavelse.
Den katalanska kulturen fick sin första kontakt med haikun kring år 1906 via Frankrike, där man både skrev egna och översatte från japanskan. De första introduktörerna var Josep Maria Junoy (1887–1955), som oftast skrev just dessa dikter på franska, och Joan Salvat-Papasseit (1894–1924). Josep Carner kallade formen i en artikel för ”un capritxós bibelot” – ett nyckfullt prydnadsföremål (vilket han inte menade som något negativt).
Salvat-Papasseit var en romantisk avantgardist:
Bru mariner d’amor de peu dret a la proa: quina noia no el vol!
Brunbränd kärlekssjöman som står rak i fören: vilken flicka säger nej!
(ur L’irradiador del port i les gavines)
Kataloniens mest kända poet från 1900-talet är mystikern Salvador Espriu (1913–1985). Han är mest känd för sina diktcykler om kyrkogården Sinera, som är en metafor för hela livet med sin dödsmedvetenhet. Namnet har han skapat genom att kasta om bokstäverna i namnet på staden där han bodde och där kyrkogården finns, högt på en kulle, Arenys de Mar. Om man stavar det på annat sätt blir samma ord Si n’era (Det var en gång).
Espriu intresserade sig till skillnad från så gott som alla andra katalanska författare under sin tid inte alls för litteraturteori, för att skriva essäer och för att ge ledtrådar till hur man ska läsa hans verk. Man kan fundera länge på till exempel vad uttrycket ”vandraren och muren” kan innehålla.
Espriu skrev haiku av vilka en del har publicerats postumt, som noter i kommenterande upplagor av hans verk. Han utvecklar formen till en sorts minibarock:
–Déu m’és feixuga, constant, immensa falta d’ortografia.
-Gud är för mig ett tyngande, konstant, jättelikt rättskrivningsfel.
Agustí Bartra (1908–1982) började skriva dikter medan han i slutet av 1930-talet var på väg till fots till Frankrike, efter att den republikanska sidan, dit han liksom de flesta katalaner hörde, hade förlorat spanska inbördeskriget. Han passerade då nära Andorra som han förnam som ett rike fullt av lugn lycka; där skrev han över 40 år senare Haikus d’Arinsal.
Tot és sendera per als records que anhelen l’alta devesa.
Vad som helst är stig för minnena som vill nå det höga betet.
Feliu Formosa (f. 1934) har skrivit självbiografiska dagboksromaner, är dramatiker och skådespelare och har översatt bland annat Bertolt Brecht. I en intervju har han berättat att han först fick inspiration till att skriva dikter när han vandrade omkring i en liten katalansk stad i början av 1970-talet, och kom till ett ställe där den plötsligt började övergå i att bli en förort. För honom finns ingen poesi utan en fast form, samtidigt som han söker det spontana uttrycket som han inte efteråt
vill ändra i onödan. Allt det här ganska motstridiga förstår man att formar hans mycket speciella haiku:
Davant la intensa llum del balcó, tu passes. Deixo d’escriure.
Framför balkongens intensiva ljus går du. Jag slutar skriva. (ur Raval)
Jordi Vintró (f. 1943) är mest känd för sin bok Insuficiencia mitral, som omfattar tusen dekasyllaber som bildar en enda mening. Detta gånger två, eftersom verket har parallell text på katalanska och spanska, med ganska olika innehåll. Men Vintró är också en mästare på att inom haikuns format for- ma om grammatiken. Hans bilder kan vara visuella, men också nästan motsatsen utan att sluta vara bilder. Som i en tills vidare outgiven dikt:
Pujo de peus, ja escuat, escurat!, sobre l’error.
Jag är viss, om än utmattad, utan svans!, om mitt fel.
Jordi Mas López (f. 1972) är japanolog, och har till katalanska översatt såväl Bashos klassiska haiku som Haruki Murakamis romaner. När det gäller det egna diktskrivandet håller han för tillfället på med en trilogi vars två första delar har utkommit, Febrer (2015) och El crit i l’eco (2016). Temat är hur landskapet kring poetens födelsestad har förändrats under hans liv. I konsekvens med det förändras tekniken, från att i den första delen vara klassisk haiku, till att i de följande bli stegvis mer experimentella. Ett exempel ur Febrer: ”bredvid trösklogen / slumrar brödkaveln in / nu är den bara sten”
Jämför detta med en (nästan) helt imaginär bild i El crit i l’eco: ”tiden vaggar / den döda moderns moderliv /så fullt av mildhet”.
Mas säger att han alltid har tyckt om den korta formen, men att han inte medvetet har låtit sig påverkas av den klassiska japanska litteraturen, snarare har den smugit sig in i hans texter ju mer han har sysslat med den. En intressant skillnad är i alla fall att den klassiska haikun alltid specificerar platsen och årstiden den hänför sig till, Mas låter däremot kontexten bli mångtydig. Dikterna ”förklarar sig inte”.
En av de få av haikudiktarna förutom Mas som systematiskt har lärt sig japanska är Felícia Fuster (1921–2012). Hon är starkt påverkad av den zenbuddistiska världsbilden: ”Huggorm hugg av / tiden i randiga helvetet”.
Ränderna (les ratlles) är hos Fuster en gåtfull metafor. De kan syfta på spåren av kratta som är en medveten del av estetiken i japanska trädgårdar, vilket för tankarna vidare till labyrinter. På ett annat ställe jämför hon dem med århundradena. Dessutom syftar de på mönstren hos huggormen. Samt betyder rader (i text).
En extra dimension får Fusters dikter av att hon också var bildkonstnär. Hon tog intryck av informalismen och surrealismen, samt kalligrafin. Hon är känd för att låta substantiv stå ensamma, samla kring sig det omgivande utrymmet på samma sätt som visuella element på ett papper gör: ”Penslar ställer sig / Vinge Steg På tåspetsarna / kanji dansen”.
Den här tvärkonstnärligheten är också en katalansk tradition. En dikt av Joan Brossa (1919–1998), även han också konstnär, ur boken Cappare kan kanske kallas visuell nonsenshaiku:
Impossible de baixar fins a primers de setmana.
Omöjligt att ta sig ner till veckans början.
På en vägg i Barcelonastadsdelen Barceloneta finns en dikt av SalvatPapasseit med bilder och ord som går hela vägen uppifrån och ner: ”en solig väg– längs vänrutterna går – några myror”.
Barcelona är ett exempel på att vilka arkitektoniska stilar som helst i vissa lyckliga fall går att föra ihop. När man rör sig i den katalanska poesin kan man ha en liknande känsla. Där kan haikun, vars idé är att den överraskar en och låter en förstå något delvis men inte helt, var som helst sticka upp som nästan hemliga torn.
För tillfället översätter jag katalansk haiku för en antologi, med stöd av Centret för konstfrämjande, de författare som nämns här är bara några exempel bland många spännande. Bakgrundsinformationen kommer huvudsakligen från L’haiku en llengua catalana (obrador edèndum, red. Jordi Mas López), där också den citerade dikten av Salvador Espriu finns. Jordi Mas har i ett brev till mig bekräftat en uppfattning jag länge har haft, att katalanerna älskar att experimentera med sitt språk och att det troligen beror på att de alltid har fått kämpa för dess överlevnad. Intressanta artiklar finns också i Felícia Fusters samlade dikter Obra poètica (Proa, red. Lluïsa Julià).
Brunbränd kärlekssjöman som står rak i fören: vilken flicka säger nej!
Ur L’irradiador del port i les gavines