Kameliadamen utan helhetsvision
Recension Val Caniparolis Kameliadamen är lätt och läcker, men kanske inte fräsch och innovativ.
Koreografi: Val Caniparoli. Musik: Frederic Chopin. Dirigent: Philippe Béran. Kostymer: Robert Glay de La Rose. Scenografi: David Gano. Ljusplanering: John Cuff. Dans: Linda Haakana, Michal Krčmář och Samuli Poutanen samt övriga dansare ur balettens ensemble. Nationalbaletten, premiär 25.8.
Kameliadamens ikoniska drama har i olika omgångar och versioner återgivits på teater-, opera- och dansscenen och givetvis på film, med Alexandre Dumas roman från 1848 som startskott. När själva berättelsen är välbekant, kan man med fri hand göra plock och fokuseringar. Just det gör den amerikanska koreografen Val Caniparoli i sin treaktade helaftonsbalett som nu öppnar Nationalbalettens säsong. Sedan urpremiären 1994 har Caniparolis verk satts upp på många håll, nyligen i Boston och Hong Kong.
Val Caniparolis Kameliadamen har en genomgående läcker och luftig scenbild som ger dans och rörelse företräde. Den epoklika kostymeringen är extravagant och lyxig och den passar väl koreografin som har olika influenser även från vår tid. Musiken, här ett urval tidig orkestermusik av Frederic Chopin, motiverar och ledsagar handlingen och dansspråket lika påtagligt som genomgående.
Handlingen i de tre akterna följer Marguerite och Armand från mötet, via förälskelsen och Marguerites offer på Armands fars vädjan, förolämpningen och separeringen till det hallucinatoriska slutet i ensamhet. Baron de Varville är den tredje parten i dramat.
Det bärande intrycket är att scen och handling i Caniparolis regi är väldigt lättillgängliga och tydliga. Nackdelen med det greppet är det finns så litet som känns fräscht eller innovativt. Den första akterns efterfest tyngs av en mimik och gestik som strävar efter att vara humoristisk men som känns onödigt skriven på näsan. Egentligen är det endast i slutets duetter med Armand och hans far, som dramat och scenuttrycket har en påtaglig styrka och slagkraft. Piano till tenor, respektive sopran förstärker det intrycket fint.
Gruppscenerna i första och andra akten är fartfyllda med flytande koreografi men när de blir utdragna känns de som utfyllnad som inte tjänar dramat. Det jag saknar mest är en helhetsvision och en tillit till den narrativa balettens möjligheter att forma dramat i och via dans och rörelse i sig.
Linda Haakana och Michal Krčmář är ett stilfullt par i huvudrollerna. Deras dans har flyt och pregnans verket igenom. Vid premiären kan man inte skönja mycket av dramatisk rollutveckling eller -karaktärisering. Det är å andra sidan möjligt att Caniparoli valt att undvika just det. Samuli Poutanen som baronen är myndig och trofast.
Ensemblen överlag dansar utmärkt säkert och tidvis extravagant. Exempel på det är Rebecca King och Yimeng Sun samt trion unga herrar – Nicolas Koskivirta, Frans Valkama och Eemu Äikiö.
Gruppscenerna i första och andra akten är fartfyllda med flytande koreografi men när de blir utdragna känns de som utfyllnad som inte tjänar dramat.