Ett besök på Nordea och en sommarbok

Häromveckan steg jag in på Nordeas kontor i centrum av Helsingfors. En alltid lika chockerande upplevelse för en medelålders medelklassdam som jag – att plötsligt vara en av det digitala samhällets drop outs, den kastlösa paria som inte betalar sina räkningar på internet. De som inte har någon chans att landa med livet i behåll i ”det digitala språnget” som vår regering drömmer om att Finland skall ta för att rationalisera bort alla onödiga funktioner (och med dem alla onödiga människor). Bankkunder som vill ta ut kontanta pengar eller betala räkningar över disk är extremt impopulära i Finland, och en bank som tydligt visar vad den tycker om oss som framhärdar i att göra det är Nordea.

Banksalen var full av åldringar, människor märkta av missbruk och sådana som såg ut att vara i behov av psykiatrisk vård. De enda som tedde sig friska och arbetsföra var några som såg ut som nyss invandrade, kanske asylsökande som ännu inte fått nätbankskoder. Jag var där för att sköta en gammal anförvants ärenden. Hen förlorade synen och rörligheten innan nätbanksförbindelsen blev universalnyckeln till allehanda samhällsfunktioner.

Jag tog min kölapp och beredde mig på en lång väntan. Jag tänkte på filmen I, Daniel Blake (av Ken Loach) och på vad som väntar mig den dag jag inte längre klarar av att använda nya appar eller hålla reda på lösenord och pin-koder. Och jag iakttog ett sällskap ganska unga missbrukare som frenetiskt surrade i ett hörn, ringde samtal (till ”mutsi” och ”sossun” och en typ som var skyldig någon någonting), svor, mumlade, grävde i sina ryggsäckar och såsade på så där som amfetaminister gör. De sköra åldringarna tittade skyggt på dem och klämde om sina kölappar med beniga fingrar.

Det hyperaktiva gänget skrämde mig inte. Det fyllde mig bara med sorg, eftersom jag sedan decennier minimerat kontakten med en närstående missbrukare. En emotionell amputation som jag inte ångrar, men som alltid kommer att ge fantomsmärtor.

Efter 75 minuter gemensam kötid med samhällets utstötta kände jag att jag behövde trappa ner med att läsa en bok om någon aspekt av min upplevelse. Sociologen Jussi Peräläs rapport om narkotikahandeln i Helsingfors, Ikuinen säätö (2013, ”Ett evigt justerande”) bygger på flera års deltagande observation på lägsta gatunivå, där alla inblandade också nyttjar de droger som de säljer till varandra. En fullkomligt kaotisk villervalla av lån, skulder, byteshandel, småstölder, häleri, där ingen någonsin blir rik men där en ranglig ordning upprätthålls genom förtroende, svek, vedergällning och hot om våld.

Fiktiva framställningar av det här är antagligen nästan alltid

Jag tog min kölapp och beredde mig på en lång väntan. Jag tänkte på filmen I, Daniel Blake (av Ken Loach) och på vad som väntar mig den dag jag inte längre klarar av att använda nya appar eller hålla reda på lösenord och pin-koder.

missvisande eftersom de kräver dramatik, eller åtminstone något slags dramaturgiskt förlopp, en intrig där saker hänger ihop och leder någonstans. Peräläs tes verkar vara att livet i de här kretsarna snarare är ett sammelsurium av extremt kortsiktiga planer, fullkomligt amatörmässigt genomförda. Boktitelns ”säätö”, justering, betyder just den sortens vispande och fumlande som sällskapet på Nord-

ea ägnade sig åt; någon har pengarna men det fattas en summa, någon ringer runt för att låna mera, någon har tappat sitt recept eller sitt identitetsbevis, någon har subutex, någon har gräs, någon har en stulen brödrost ... Sjukt underhållande, rentav komiskt, om det inte var för de där samtalen till ”morsan” och ”syrran” som jag antar att också Peräläs informanter ibland ringer. För att också de är någons barn, syskon, föräldrar.

Boken är dessvärre helt fokuserad på de manliga aktörerna, och förbigår nästan helt kvinnornas roll i verksamheten – liksom deras extrema utsatthet för sexuellt utnyttjande och våld, och deras mycket mera komplicerade förbindelse till det lagliga samhället om de har barn.

Perälä kan inte helt dölja sin förtjusning över sin egen machoaktiga street cred, att han är forskaren som verkligen levt med de här människorna och vunnit deras förtroende, som en Attenborough på steroider bland djungelns allra farligaste djur. Men på många sätt är hans bok långt mera läsvärd än vilken kriminalroman som helst. För sin doktorsavhandling, som boken bygger på, fick Perälä hederspris av ett forskarnätverk som vill premiera insatser för högklassig social- och hälsovård.

I intervjuer har Perälä talat om hur hans fältarbete förändrade honom och om spänningen och intensiteten som trots riskerna och sjaskigheten gör att det här livet har ett sådant sug. Några av sina informanter har han försökt övertala att söka vård. Några har dött, andra sitter i fängelse – och för dem verkar det inte finnas någon återvändo till samhället:

”Många försöker lösgöra sig från drogerna, men chanserna är usla. Visst, de är brottslingar, men man kunde fundera på vad vi skall ta oss till med dem. På något sätt borde de kunna integreras i samhället. Nästan ingen blir drogfri i fängelset.”