Den sjätte skapelsen är här
Att vi är inne i den sjätte utrotningen, det är säkert. Men är vi samtidigt också inne i den sjätte skapelsen? Skapar människan lika många arter som hon utrotar? Ja, påstår den engelska biologiprofessorn och miljöaktivisten Chris D. Thomas i sin nya bok I
Chris D. Thomas gör alltså samma för biodiversiteten som Björn Lomborg har gjort för klimatuppvärmningen. Letar efter guldkanter på ett mörkt moln.
Arterna har drabbats av minst fem massutrotningar under jordens historia. Den mest berömda skedde för dryga 60 miljoner år sedan då en asteroid kolliderade med jorden och skapade en enorm krater vid Yucatánhalvön i Mexiko och en kortvarig klimatkatastrof. Det ledde till att 75 procent av alla djur och växtarter utrotades. Dinosauriernas dominans upphörde och däggdjuren tog över.
I dag har människan en likadan effekt på arterna som en asteroid. Och det har lett till den sjätte, nu pågående, massutrotningen. En fjärdedel av alla däggdjur, en tredjedel av alla kaktusar och koralldjur, två femtedelar av alla groddjur listas som hotade i någon grad. Många kommer att klara sig, men många kommer att dö ut om människan inte ändrar sitt beteende.
Det nyaste hotet är klimatförändringen, men vi ska inte glömma vår gamla kända drift att torrlägga våtmarker, täcka marken med betong och asfalt och rensa bort gammal skog.
Thomas fördömer detta. Men han påpekar att människan samtidigt, avsiktligt eller oavsiktligt, har skapat förutsättningarna för uppkomsten av nya arter. Han påstår att nästan alla länder, stater och öar har betydligt fler arter i dag än de hade före industrisamhället. Orsaken är att kom
munikationerna har skapat en enda global helhet av den tidigare splittrade världen – en ny Pangaea, en enda sammanhängande kontinent.
Att arter ökar lokalt är förstås inte samma som att den totala summan av alla världens arter ökar. Ändå anser Thomas att nya arter börjar bil das genom att de splittras i utkanterna av sina utbredningsområden och divergerar från varandra. Hybridisering leder också till nya arter.
Men detta innebär ju att främmande arter vandrar in till ställen där de inte hör hemma!
I flera välkända fall (exempelvis agapaddan i Australien) har invandrarna blivit pester. Introducerade råttor, hundar och katter har blivit ödesdigra i Australien, Nya Zeeland och många isolerade öar som tidigare saknade europeiska rovdjur. Men i de flesta fall, skriver Thomas, påverkar invandrarna inte alls de lokala arterna, utan dör ut eller lever vidare sida vid sida med dem.
Hybridisering innebär att invandrarnas gener blandar sig med ursprungsarternas. Detta anses vara illa. Varför?
Thomas, som är en praktisk biolog med mull under naglarna, drar inte parallellerna till den mänskliga rasismen, men jag gör det. Skräcken för invandrande djur och växtarter påminner starkt om mänsklig ra sism, och de som vill stoppa den biologiska invandringen använder till och med ofta samma metaforer om ”renhet” och ”ursprunglighet” som rasister gör.
Sparven
Thomas tar sparven som ett belysande exempel.
Den kom ursprungligen från Asien, men har funnits i hela Europa i tusentals år.
En viss Eugene Schieffelin försökte på 1800talet införa alla fåglar som nämns av Shakespeare till USA, däribland sparven. Andra förde sparven över till Kuba, Sydamerika, Sydafrika och Stilla havets öar, men ofta tog den sig fram själv genom att åka snålskjuts på fartyg.
I dag är sparven en av världens framgångsrikaste arter.
Men i USA har den anklagats för att angripa den älskade äktamerikanska blåsångaren. Därför måste den bekämpas.
I Europa är man däremot oroad över att sparven går tillbaka (vilket antagligen beror på att jordbruken har blivit färre och bättre städade). Bekymrade fågelälskare, som tror att den är en ursprunglig europeisk art, försöker hjälpa den genom att mata den och skaffa den lämpliga bon.
Så samma fågel bekämpas på den ena sidan Atlanten och understöds på den andra.
Det är drömmen om renhet som motiverar många lekmäns naturideal. Och längtan till oföränderlighet, ursprunglighet.
Men naturen har alltid förändrats, förändras nu och kommer att förändras vad vi än gör.
Om begreppet biodiversitet ska ha något objektivt, vetenskapligt innehåll måste det baseras på kvantitativa data på alla nivåer: livsmiljöer, arter och den genetiska variationen inom arterna. Och då blir ett invandrat ogräs som trivs på parkeringsplatser och längs järnvägsspår lika värdefullt som en blomma som besjungs av Runeberg.