UMO återbesökte jazzens rötter
New Orleans har gett upphov till en enorm mängd jazz. Ett tvärsnitt av den presenterades av UMO.
●●UMO Jazz Orchestra UMO plays music from New
Orleans. Nordhuset 5.9. Med siktet inställt på en livlig höst inledde UMO med musik från New Orleans. Dirigenten Mikko Hassinen hade samlat ihop ett antal stycken med samband till jazzens sagda födelseort New Orleans, även om det huvudsakligen inte var fråga om hundra år gamla stycken.
Konserten förlöpte i stor utsträckning enligt förväntningarna. Det vill säga att man spelade välkända stycken i fräscha och till och med överraskande, om ändå inte splitternya, arrangemang. Samtliga storbandsarrangemang var skrivna av svenska arrangörer.
Struttin’ With Some Barbeque, arrangerad av den Gil Evans-influerade Bo Sylvén gick i sen femtiotalsstil och förde, inte minst genom Tero Saartis trumpet, tankarna till Miles Davis.
De tre arrangemangen av Mikael Råberg, som har arbetat med bland annat Stockholm Jazz Orchestra, var konsertens intressantaste musik. I den långa versionen av West End Blues, som ursprungligen spelades in på skiva av kompositören Joe King Oliver år 1928, kombinerades traditionell New Orleans-stil med senare ellingtonsk elegans och minguska facetter. Trumpetintrot av Mikko Pettinen följde Armstrongs och King Olivers senare versioner, men de unisona Jouni Järvelä (flöjt), Seppo Kantonen (piano) och Tero Saarti (sordintrumpet) överraskade i sin fräschör. De olika ensemblerna användes mångsidigt.
Vild gospelstämning
Arrangemanget av When The Saints Go Marching In var festligt och intressant med bassolo av Vesa Ojanen, som även gick utanför tonarten, och fritonala inslag i täta sekundintervaller av trumpetsektionen över en vild gospelstämning.
Kurt Weills Mack The Knife hänför sig till New Orleans genom Lou- is Armstrongs berömda version. Saxofonsektionen klingade lyxigt à la Four Brothers, fast det var fem musiker här. Att Råberg är basunist hördes rimligtvis genom flera solon för trombonisterna Pekka Laukkanen och Heikki Tuhkanen.
Magnus Bloms soularr av What A Wonderful World förflyttade stycket till cirka år 1967. Armstrongs ursprungliga version från 67 (sic!) låter ju några år äldre. Mikko Pettinen debuterade som vokalist i UMO med en timbre som förde tankarna till Kirka.
Ljudet i den relativt lilla konsertsalen i Nordhuset är ypperligt, det hördes särskilt väl i extranumret Do You Know What It Means (To Miss New Orleans) som Pepa Päivinen (barytonsax), Kantonen och Ojanen framförde i förtrollande trioformat.
Trots permitteringar av musikerna och indragningar av semesterpenningar kan man se fram emot en livlig höst med UMO. Nästa i turen är en lunchkonsert den 12.9 med dragspelaren Veli Kujala och den 19.9 förenar storbandet sina krafter med Helsingfors stadsorkester och organisten Cory Henry på Musikhuset. Senare i höst spelar orkestern Django Bates arrangemang av Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och Oliver Nelsons arrangemang av Peter och vargen.
De tre arrangemangen av Mikael Råberg, som har arbetat med bland annat Stockholm Jazz Orchestra, var konsertens intressantaste musik.