Frågorna Sipilä slapp

”Någonstans har vi ryggmärgsreagerat. Vi tänker: Öppnar vi för det här accepterar vi en urholkning av lönerna. Men tänk om den urholkningen kommer om vi inte låter invandrare komma in i landet? Tänk om det finns en dynamik som säger att migranter från and

Lyssnade härom söndagen för första gången på länge på Radio Suomis traditionella ”Statsministerns frågetimme”. Insåg att jag inte gått miste om så mycket. För det första: Om tre av våra ledande (?) politiska journalister får tillgång till statsministern i nästan en timme – varför ödsla krut på vad Juha Sipilä anser om de nordkoreanska provsprängningarna? För det andra: När ledande politiker snabbt utnyttjade – så ser det ut – knivdramat i Åbo för att öka kylan i solidaritetens Finland – varför inte ägna hela timmen åt detta helt centrala ämne?

Hur vi än ställer oss i Europa kommer migrationens alla sidor att stå i fokus i decennier framöver. Jag använder medvetet ordet migration eftersom framtiden handlar om mera än asylprocesser.

Ingenting tyder på att stater i norra Afrika har möjligheter att skapa förhållanden som skulle hålla tillbaka utflödet av människor som hoppas på något bättre på samma sätt som amerikautvandrarna från Sverige och Finland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Industristaternas invånare har länge präglats av en mental sits som öppnar tomrum i branscher, yrken och löner där vi inte själva vill hålla till. En del av oss tvingas för all del den hårda vägen att inse att alla inte kan slippa det.

Men det finns en mental struktur i våra utbildnings- och andra ambitioner som gör en invandring nödvändig om vi ska kunna räkna med den service vi tydligen är inriktade på att få.

Det finns en matchning här. I världen finns miljontals människor som vill bort från hopplösheten där de bor.

Många av dem arbetar redan i Europa med låga löner men har trots det skickat hem betydande summor pengar som gagnar de gamla hemländerna och utvecklingen där. Hur är det möjligt? Våra perspektiv är vittskilda. De rika ländernas medborgare vill fortsätta att vara rika(re) och får i de drömmarna stöd av fackförbund som naturligtvis har samma ambitioner. De är intresseorganisationer, inte visionärer.

Det är därför vi i Finland inte kan ta in arbetskraft från icke-EUländer utan en byråkratiskt långsam prövning av huruvida det finns motsvarande arbetskraft här hemma.

Någonstans har vi ryggmärgsreagerat. Vi tänker: Öppnar vi för det här accepterar vi en urholkning av lönerna.

Men tänk om den urholkningen kommer om vi inte låter invandrare komma in i landet?

Tänk om det finns en dynamik som säger att migranter från andra länder, kulturer och tankemönster tillför något som vi inte har råd att vara utan? En del tyder på det. Men vad – eller hur – diskuterar Finland? Det ser åtminstone ut som om Sipilä och Petteri Orpo har lovat Sampo Terho att det är han som får designa och torgföra vår migrationspolitik.

I vilka andra frågor ger vi medvetet de förenklande bakåtsträvarna den makten?

Igen: Jag talar inte enbart om asylpolitik. Den insnävningen gör oss blinda för hela bilden och hela den potential som kan finnas i en mixning i våra traditionella mönster.

Asylsökandet är en del av migrationen. Man är asylsökande i dag – migrant och finländare i morgon. Det är kanske bara i en trög och misstänksam omgivning som en asylsökande förblir den hjälplöse som aldrig ska tillåtas blomma?

Vi kan blicka på Sverige. Den svenska eliten och diskursen har berömt sig för sin tolerans och välkomnande attityd – allt medan man nöjer sig med att låta generationer av migranter vara beroende av bidrag från staten.

Och riskerar missa de chanser till lyft som nya medborgare kan ge en gammal nation som flyter på i invanda mönster. Mera pekar den meningen trots allt finger mot Finland.

Våra beslutsfattare är gisslan hos ett EU-Europa där för många bakåtsträvande nostalgiker – nationalister – drömmer om en tid som inte kommer igen (om den ens funnits).

Det är ett reellt problem. Jag kan också förstå regeringens försiktiga attityd till invandring mot bakgrund av de enorma mängder som potentiellt kan vandra in via norra Afrika.

Det är en politisk realitet att beakta för beslutsfattarna att om en mängd länder i det vi kallar Mellaneuropa stänger sina gränser så hittar migrantströmmarna de vägar som är öppna.

I den meningen får inte Finland framstå som attraktivare än andra länder när det gäller jämförbara stöd. Vi måste kunna säga detta. Men när vi har sagt det måste fokus förflyttas på hur vi kan göra det bästa av det som trots allt kommer att ske: ökad invandring.

Det finns andra element av åtgärder som ska till när vi möter en massiv invandring. Dem kan vi skräddarsy per egen kreativitet.

Att Timo Soini eller Sampo Terho skulle vara de bästa verktygen i lådan är lika absurt som att låta Finskhetsförbundet bli chefsutvecklare av språkundervisningen i Finland.

De här frågorna borde Juha Sipilä ha fått besvara i söndags för en vecka sedan. En knapp timme hade varit en kort tid men det hade varit en god början.

Det hade möjligen tvingat statsministern till ett intellektuellt resonemang som sträcker sig längre än nationsgränsen och våra ekonomiska strukturer sådana de skapades för en verklighet som inte längre infinner sig.

Att svepa över ett antal ”obligatoriska” ämnen och sedan tramsa om budgetens procentsatser hit och dit utan att tangera någon övergripande berättelse om vad budgeten ska skapa för ett land – det är att idka tramsjournalistik.

Att statsministern inte skulle ställa upp på en fokuserad frågetimme?

Att det är så här institutionen ”Statsministerns frågetimme” alltid har sett ut?

Så lägg ned institutionen. Byt ut den journalistiska chef som inte har insett att journalistik som i praktiken bugar för statsministern är meningslös.

Vi och Europa behöver en öppnande debatt som gör oss bättre på att vara mottagande.

Det är nämligen det vi ofrånkomligen kommer att vara länge än.