Stilig och gripande Hägring 38 på Nationalteatern
Mikaela Hasán har regisserat en dynamisk och stämningsmättad scenversion av Kjell Westös roman. Tre starka kvinnor spelar en och samma huvudroll.
●●Kjell Westö: Hägring 38.
Regi: Mikaela Hasán. Översättning till finska: Liisa Ryömä. Dramatisering: Michael Baran i samarbete med Hasán. scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Anna sinkkonen. Originalmusik: Markus Fagerudd. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Esa Mattila. Video: Paula Lehtonen. På scenen: Noora Dadu, Edith Holmström, Cécile Orblin, Timo Tuominen, Antti Pääkkönen, Esa-Matti Lång, Petri Liski, Kristo salminen. Premiär på Nationalteaterns lilla scen 8.9. ■ Kjell Westös Hägring 38, belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2014, är som gjord för teaterscenen med sina stora teman och sin thrillermässiga spänning. Mikaela Hasán står för regin av denna berörande, intensiva tolkning av romanen. Dramatiseringen är gjord av Michael Baran i samarbete med Hasán, och tillsammans har de skapat ett stiligt paket.
Handlingen utspelar sig under åtta månader år 1938. Historien börjar den 16 november, i slutet, för att sedan spola tillbaka till mars. Det här skapar suspens – vi vet från första början att något dramatiskt kommer att inträffa, och händelserna rullar obevekligen fram mot det oundvikliga slutet.
I centrum står advokaten Claes ”Klabben” Thune och hans kontorist fru Wiik. Klabben (Timo Tuominen) har blivit lämnad av sin fru Gabi, som haft en affär med hans bästa vän, psykiatern och överläkaren Robi Lindemark (Antti Pääkkönen). Klabben och Robi har inte pratat med varandra på två år, men möts så under Onsdagsklubbens marsmöte.
Onsdagsklubben ja, detta självmedvetna herrsällskap som träffas varje månad för att diskutera aktuella politiska och kulturella händelser; en förevändning för att få supa och röka. Förutom Klabben och Robi ingår läkaren Zorro Arelius (Esa-Matti Lång), affärsmannen Polle Grönroos (Petri Liski) och (den före detta) poeten och skådespelaren, juden Jogi Jary (Kristo Salminen) i gruppen.
Under marsmötet diskuterar de Anschluss, och redan här börjar splittringar anas inom gruppen. Thune håller sig med fördel utanför diskussionen. Senare blir det allt mer uppenbart hur olika herrarna tolkar de aktuella händelserna.
Det mest dramatiska under detta möte pågår ändå i den försynta fru Wiiks inre. Under kvällen kommer hennes förflutna ikapp henne i form av en bekant röst hon hört tjugo år tidigare. Rösten tillhör Kaptenen. Han känner inte igen henne. Hon var ju bara sjutton år då. En bland hundratals kvinnor på strafflägret, men ändå utvald av honom.
Tre personligheter
Den propra fru Wiik (Cécile Orblin) är inte bara fru Wiik, hon är flera. Hon är Matilda (Edith Holmström), som älskar att gå på bio, och hon är den oberäkneliga Miljafröken (Noora Dadu), som är den som kommer på hämndplanen, som är den som nervöst biter på sina naglar och nagelband.
Att dela denna roll på tre skådespelare är en mycket lyckad lösning av Hasán och Baran. Det visar på splittringen inom fru Milja Matilda Wiik och gör till exempel de inre monologerna (dialogerna) dynamiska. Orblin, Dadu och Holmström spelar sömlöst ihop, kompletterar varandra, flyter ihop för att sedan glida isär igen. Jag är helt tagen av alla tre, och de är i mångt och mycket de som bär upp hela föreställningen.
Tuominens Klabben är också en person lätt att tycka om, han är mångbottnat mänsklig, svag ibland men med en stark känsla för rätt och fel. Tuominens kroppsspråk och mimik ger liv åt denne medelålders, lite gråa advokat och man känner stor medkänsla med honom.
Föreställningen har många spår: Klabbens ensamhet efter Gabi, relationen mellan honom och Robi, Jogis psykiska sjukdom och hans upprördhet över hur judar behandlas, för att inte tala om dramat mellan fru Wiik och Kaptenen. Ända fram till den sista scenen upprätthålls spänningen: vem är Kaptenen? Helsingforsnostalgin finns självklart också med, och de historiska referenserna är inströdda utan att vara krystade.
Fulla poäng
Trots att föreställningen är texttung är den ändå inte tungrodd – jag förundras över hur en sådan mängd repliker kan framföras med sådan lätthet och utan att resultatet blir ansträngande att ta till sig. Det här är klassisk talteater, men så är berättelsen också så intressant att inga desto märkvärdigare knep behövs. Duktiga skådespelare, snygg scenografi och ljusdesign, smarta dramaturgiska lösningar – et voilà, en femstjärnig föreställning.
Tempot är mestadels rappt och klippen mellan scenerna skarpa, men utan att det ger ett andfått eller hafsigt intryck. Det helt enkelt löper på, och man dras in i historien. Dramatiseringen följer romanen troget; repliker och beskrivningar är överförda till teaterscenen som sådana, och den som läst boken kan väl känna igen scenerna. Det är självfallet ändå inget måste att ha läst boken; föreställningen är ett självständigt verk som står stadigt på egna ben.
Nationalteaterns Hägring 38 är en genomtänkt och fint förverkligad klassisk teaterföreställning som inbjuder till reflektion och gör Westös roman all rätt.