En värld av våld, humbug, paranoia
Salman Rushdies nya roman handlar om människor i vansinnestider. Romanens Gyllene hus är fyllt av bisarra och svårbegripliga öden.
Roman
●●Salman Rushdie The Golden House Jonathan Cape 2017
Livet är underligt, tycker Salman Rushdie och han har mer än många fått uppleva det själv.
Hans mest beundrade bok, Midnattsbarnen (1981), en magiskrealistisk skildring av Indien 1947, lade grunden till hans världsrykte och tilldelades Bookerpriset. Men ännu mera känd blev Rushdie för Satansverserna 1988 då fatwa utfärdades av Irans ledare Ayatollah Khomeini; han hade, hette det, smädat islam och hotades med döden. Följden var att Rushdie fick leva under jorden i många år. Hans ursäkt 1990 accepterades 1998 av Iran, också om många senare påstått att domen ännu gäller.
Rushdie antar att om Satansverserna utkommit idag så hade han med all sannolikhet inte överlevt. På internet och sociala medier är dödshot numera allt vanligare.
Den nya romanen The Golden House har väckt stor förhandsuppmärksamhet och nyfikenhet. Vilka provokationer kommer författaren med den här gången?
Jokerns värld
Det är frestande att tänka sig att det är president Trump, ”ett sexuellt rovdjur”, enligt Salman Rushdie, som är bosatt i det gyllene hus där handlingen försiggår i den nyutkomna romanen. Men så är det faktiskt inte, också om Trump, som dyker upp som Jokern i boken, kastar en skugga över handlingen.
Men Rushdie har de senaste dagarna (i BBC och Guardian) uttryckt sin frustration över utvecklingen i Amerika – han bor sedan mer än fjorton år tillbaka i New York – och det är omöjligt att läsa boken utan att känna hans oro och panik.
Världen utanför huset, skriver han i romanen, ”känns alltmer som en lögn. Utanför huset finns Jokerns värld, sådan som verkligheten börjat se ut i Amerika, det vill säga (…) humbug, prålighet, vulgaritet, våld, paranoia”. Vi läser om Tea Partyrörelsen, den republikanska partihögern och det som kallats ”birtherrörelsen” efter Trumps pik till Obama att han inte ”vågade visa var han var född”.
Med hänvisning till det senaste presidentvalet noterar Rushdie i boken att det besynnerliga var att folk ville ha just Jokern, det vill säga Trump. ”Han var ju galen (…), han sade vad fan han ville (…), och afroamerikaner var med om det hela, för vad hade de att förlora?”
Rushdie har velat ge oss tidsandan, så som han uppfattat den under de senaste åtta-nio åren i landet. Vi är således i Obamas och nu Trumps Amerika, men de romangestalter som kommer för att bo i det gyllene huset i Manhattan är invandrare från Bombay. De är exotiska och bisarra figurer vilkas bakgrundshistoria vi inte har en aning om förrän mot slutet av romanen.
En mycket förmögen man i 70-års åldern som kallar sig Nero Golden anländer med sina vuxna söner, Petronius, Lucius Apuleius och Dionysus, i vardagslivet kallade Petya, Apu och D. Någon kvinna har inte följt med dem till New York, hon hade dött i en terrorattack. Deras liv i staden berättas av Rene, en ung ambitiös filmmakare av belgisk härkomst som bor nära intill och vill filma nykomlingarnas besynnerliga liv.
Sanning varvas med lögn
Romanen handlar om människor i vansinnestider, har Rushdie förklarat. Petya är alkoholist och lätt autistisk och drar sig tillbaka till sin egen värld. Apu blir romantisk konstnär. Vackra D är en outsider som kämpar med sin sexuella identitet och anser att han aldrig tillhört familjen och därför flyttar ut till Chinatown. Gamle Nero själv faller för unga skö- na ryska Vasilisa som han inte kan tillfredställa erotiskt.
Sanning och lögn flyter ihop i historien. Vem Nero verkligen är och varför han lämnat Bombay är ett mysterium genom större delen av boken. Den myllrar av anspelningar på Shakespeare, grekiskt drama, datorspel, popsånger. Människor försvinner och dyker upp igen. Slingrande långa meningar är ofta tröttsam läsning, för att vi inte vet med säkerhet vad och vem de hänför sig till. Boken utmynnar sedan i tragik för många av aktörerna.
Kan man vara god och elak?
Rushdie har sagt att han planerat romanen i årtionden, och att hans tanke var att skriva om en man som lämnar sitt fosterland för att försöka glömma sitt förflutna och skapa en ny identitet i USA. Man kan förstås associera det till Rushdies eget liv! Men det är en kaotisk historia som periodvis ställer intressanta frågor och påminner oss om att upphovsmannen ju trots allt är en av litteraturens stora. ”Kan en människa vara till naturen god också om hon är elak? frågar Nero. ”
Naturligtvis, lyder svaret. ”Det är bara det, att vi lever i en tid då vi försöker förenkla allt och ge det en tvådimensionell identitet. Vi är antingen det ena eller det andra heter det.” Men i romankonsten, påpekar Rushdie, kan vi visa att ”människan är mycket mera komplicerad”.
Jag önskar att Nero och sönerna skulle tala till mig som Rushdie uppenbarligen har velat. Jag ifrågasätter inte hans intelligens och energi, men den tidigare tjuskraften är borta.
Jag önskar att Nero och sönerna skulle tala till mig som Rushdie uppenbarligen har velat. Kerstin Lindman-Strafford Recensent