Paradiset på andra sidan gränsen
Irina Björklund ses i en av rollerna i den finska filmen Ikitie som behandlar en förtigen del av vårt lands historia.
DRAMA
●●Ikitie
Manus: Antti Tuuri efter sin egen roman. Regi: A J Annila. I rollerna: Tommi Korpela, Sidse Babett Knudsen, Hannu-Pekka Björkman, Irina Björklund, Ville Virtanen, Sampo Sarkola m.fl. Premiär: 15.9.
Även på bio firas Finland 100 år: på vita duken trängs Touko Laaksonen i Tom of Finland och Jussi Ketola i Ikitie, hjältar förenade av otroliga, förhållandevis sanna livshistorier och testosteron. Jag känner sympati för deras politiska projekt men är redan nu lite trött på deras Hollywoodstuk, inklusive patriotism och mannen–som–kämpar–sig–hem– till–familjen.
Ikitie handlar om idealisterna som kom till Karelen för att bygga ett socialistiskt paradis, den karelska rådsrepubliken med ryska och finska som språk. Bland dem fanns många som stridit för de röda under inbördeskriget och över 6 000 var återvändande finländska emigranter från Nordamerika. ”Från västerlandet bortom Atlanten kommer amerikafinländare med trunkar fyllda av kläder, kastruller, gångjärn och spik. Somliga har fönsterglas med sig. Här skall byggas nya hem med både badrum, bäddrum och veranda, som i Amerika”, som Anna-Lisa Sahlström beskriver de aningslösa hemvändarna i sin bok Den sista fursten. Länge görs undantag för dem: invandrarbutiker, idrottsmatcher, socialistisk kristendom och Karelen får behålla en stor del av pengarna för den utvecklade skogsindustrin själv. Här skildras en värld som försvann efter Stalins utrensningar – döden för finsk, amerikansk och sovjetisk idealism. Efteråt tystades dessa människors öden ner, delvis på grund av amerikanernas allians med Sovjetunionen under andra världskriget, delvis på grund av Finlands känsliga grannrelation som gjorde att massgravarna erkändes först 1992.
Skjutsning
Jussi Ketola (Tommi Korpela) är pacifist, småbrukare och lycklig småbarnsfar. En natt på 1930-talet blir han kidnappad från sitt hem i Österbotten och förd till ryska gränsen längs den så kallade evighetsvägen, därifrån det inte fanns någon återvändo. Länge vill han bara hem men han placeras på det blomstrande arbetarkollektivet Hopea som drivs av den finsk-kanadensiska arbetarklasskämpen Joe Hill (Ville Virtanen som rider som en gud). Där tvingas han fungera som motsträvig informatör åt den sliskige angivaren Kallonen (Hannu-Pekka Björkman). Hemlängtan lättar efter att den amerikanska änkan Sara (en sträv Sidse Babett Knudsen som inte har särskilt mycket att göra men ändå är trovärdig) förför honom på ett charmerande sakligt vis och som den goda man han är bygger han sig ett nytt liv.
Vägen till Rukajärvi
Det vilar något nästan autistiskt över porträttet av den hederliga finska mannen, hans tvång att tala sanning och oförmåga att förställa sig även när det leder till katastrof för hans närmaste. En riktig finsk man som bara vill ha sin familj (där han naturligtvis säger till sonen: du är husbonde nu), sitt fysiska arbete och bli lämnad i fred.
A J Annilas filmberättande går som på räls, vilket betyder utan överraskningar och inspiration – det mesta utspelar sig i tablåer, ”så här brukar det se ut på bio när en man utan skjorta jobbar på åkern/ körs i väg i svarta bilar för tortyr/ryska kommunister super”. Den nästan socialrealistiska glansbildsestetiken känns gammalmodig och trött. Rukajärven tie är inte långt borta. Det är länge smakfullt, övereffektivt och sömnigt klichéfyllt men efteråt undrar jag: var det med flit, för att vagga oss in i känslan av trygg epok? Några enormt starka scener på slutet slår benen under en och räddar nästan filmen. Det är skickligt gjort.