Berörande om inbördeskrigets Helsingfors
Teatteri Avoimet Ovets Erottaja 1917-1918 är en välspelad och snygg helhet med en lysande Maija Andersson i huvudrollen.
Text: Anneli Kanto, Heini Tola. Dramaturgi och regi: Heini Tola. Scenografi: Veera-Maija Murtola. Musik: Suvi Isotalo. Ljus: Luca Sirviö. Dräkter och rekvisita: Anne Svensk. Produktion: Sinna Laaksonen. I rollerna: Maija Andersson, Paavo Kerosuo, Karoliina Kudjoi, Mika Laakso, Jukka Pitkänen, Outi Vuoriranta
Erottaja 1917–1918 illustrerar klasskonflikten som slet sönder det finska samhället genom berättelsen om en ung piga, Ida Redsven, som anländer till Helsingfors för att bli tjänsteflicka hos den förmögna familjen Rosenqvist. Idas i början vänskapliga förhållande till herrskapet i huset kompliceras av hennes växande intresse för arbetarklassens kamp, som i samhället utanför herrskapsvåningen vid Skillnadsgatan oundvikligt börjar glida mot ökad våldsamhet.
Maija Andersson är lysande då hon levandegör Idas resa från rädd och försiktig piga till stolt och allt desperatare stark rödgardistfru och till slut nedbruten krigsfånge. Också resten av skådespelargardet gör en bra insats då de växlar mellan att spela pjäsens olika personer och sjunga med i bakgrundskören.
Kärlek och politik
Dramaturgin är väloljad och balanserar bra mellan större historiska händelser och dramatik på personnivå. Scenen är ganska stramt inredd vilket ger den mångsidighet att fungera som både borgerlig salong och krigshärjad Helsingforsgata.
Händelserna är löst baserade på verkliga historiska data men personhistorien är en fantasi. Den blandar kärlek och politik och är trovärdig nog att beröra trots att enskilda detaljer ruckar på intrycket. Idas relation till Rosenqvists är komplicerad: hon och fru Rosenqvist (Outi Vuoriranta) inleder en försiktig vänskap och upplever också en trevande politisk solidaritet då de går på kvinnoemancipationsmöten mot den konservative patriarken Rosenqvists (Jukka Pitkänen) vilja. Trots detta är det fru Rosenqvists lojalitet mot den gamla ordningen som i slutändan triumferar då hon avlägger det vittnesmål som krigsdomstolen behöver för att döma Ida till döden, efter att Ida riskerat sitt liv för att rädda henne och hennes barn.
Ida avrättas för att hon i sin tur tidigare angivit herr Rosenqvists olagliga vita tidning för rödgardisterna vilket lett till den senares död i samband med en urspårad godtycklig arrestering. Idas förräderi mot sin vänliga värdfamilj motiveras med ilska över att de dehumaniserat henne, och det är i skildringen av denna dehumanisering som pjäsen inte känns trovärdig. Herr Rosenqvist, även han gediget och bra skådespelad, är en typisk representant för den gamla ordningen: en sträng patriark som anser att kvinnor och tjänstefolk ska veta sin plats och som hatar ”rödhoror”. Men han utnyttjar inte den makt som den rådande samhällsordningen ger honom på något som helst sätt som skulle illustrera det rådande systemets groteska orättvisa. Han är mild som ett lamm också då Ida öppet går ”fiendens” ärenden och inleder en föräktenskaplig romans med en rödgardist (Miika Laakso).
Konservativ sensmoral
Under en historisk tid då tjänstefolket var i så djup och rättslös beroendeställning till sitt herrskap att den praktiskt taget omfattade deras liv och gatorna var fyllda av hemlösa som förlorat husrum och levebröd på grund av arbetsgivarnas nyckfulla godtycke, har Ida den ofattbara turen att hamna hos ett hushåll som behandlar henne med ängsliga silkesvantar också då hon öppet utmanar dem.
Trots att replikerna handlar om att kämpa för rättigheten att ses som fullvärdig människa, framställs på så vis Idas svek som en emotionell respons på ett gräl (och en blind kärlek till den aggressive rödgardisten
Under en historisk tid då tjänstefolket var i så djup och rättslös beroendeställning till sitt herrskap att den praktiskt taget omfattade deras liv och gatorna var fyllda av hemlösa som förlorat husrum ovh levebröd, har Ida den ofattbara turen att hamna hos ett hushåll som behandlar henne med ängsliga silkesvantar också då hon öppet utmanar dem.
Juho) snarare än en reaktion mot ett orättvist system: en impulsiv handling som hon ångrar så fort känslostormen lagt sig. Herr Rosenqvist blir, trots att han nyss öppet deklamerat att Ida i hans ögon inte är mer än ett djur, det oskyldiga och jämförelsevis rationella offret medan Idas handling blir till en kliché: ett överemotionellt flickebarn som styrs av irrationella känslor trots sin naiva godhet.
På så sätt blir pjäsens sensmoral i grund och botten konservativ, för att inte säga reaktionär: vi uppmuntras se hennes avrättning som en i alla fall delvis berättigad konsekvens av hennes handling, inte som kulminationen av ett förtryck som präglat hela hennes liv.
Denna svacka i karaktärsskildringen till trots är persondramat ändå berörande, hjälpt på traven av skådespelarnas förmåga att engagera. En annan aspekt som gör pjäsen intressant är den historiska miljön: trots att mycket har skrivits om inbördeskriget är vardagen i det röda Helsingfors ett intressant kapitel som inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Skildringen av gatustriden mot de tyska soldaternas landstigning på slutet är både historiskt intressant och nervslitande spännande trots att varken överdådig rekvisita eller storstilad pyroteknik hjälper den på traven.