Överdrivna hotbilder

I HBL (14.9) manar Rune Frants mångordigt upp till kamp mot en enskild art som är en naturlig del av vår unika skärgård. I relation till alla av människor skapade miljöproblem som hotar livet och näringarna i skärgården är skarvarna en mycket marginell faktor, men visst kan även den här frågan diskuteras. Först är det skäl att korrigera några direkta sakfel:

Skarvstammen i Finland växer inte längre. Antalet häckande skarvar sommaren 2017 var enligt Syke lika stort som förra sommaren. Det finns många helt naturliga faktorer som begränsar populationens tillväxt. Havsörnen är en av dem, även om Frants betvivlar det.

Även om skarven är en skicklig fiskare kan HBL:s läsare förhålla sig lugnt till Frants skräckscenario. Skarvarna kommer aldrig att klara av att utfiska Östersjön.

Enligt Frants skulle det i skärgården finnas en balans som under årtusenden har uppstått och som nu störs av skarvarna. Den här synen har föga stöd av modern ekologisk forskning, som kraftigt betonar naturens föränderliga karaktär.

Jag håller med Frants om att systematiken inte behöver betonas, men det är vilseledande att tala om två skilda arter. Mellanskarven och atlantskarven räknas som olika underarter av en och samma fågelart, storskarven.

Frants målar upp NTMcentralen i Egentliga Finland som en central bov i dramat. Det finner jag väldigt orättvist. Han bortser från det faktum att undantagstillstånden för att skrämma eller döda skarvar beviljas utifrån ansökningar. För att få ett tillstånd måste den sökande klara av att motivera varför lagens krav uppfylls och också beskriva tydligt vilka åtgärder man vill vidta och vilka effekter de kan tänkas ha.

I den här typen av juridisk tillståndsprövning måste verifierbara fakta väga tyngre än befolkningens åsikter, även om de kan ha gått i arv från

Skarvarna kommer aldrig att klara av att utfiska Östersjön.

generation till generation. Ett känt faktum är också att regeringen har skurit kraftigt i miljöförvaltningens resurser så att det i dag inte finns tillräckligt många sakkunniga handläggare som kan behandla ansökningar.

Frants verkar helt omedveten om den sakliga och konstruktiva dialog som förs i de regionala samarbetsgrupperna för skarv. I Österbotten råder det stor enighet om att man kan begränsa skarvkoloniernas storlek i bland annat Monåfjärden, Lappfjärdsåns mynning, Södra stadsfjärden i Vasa och Malax åmynning. Natur och miljö motsätter sig inte att man prövar både äggoljning och skrämselåtgärder i de här områdena.

Jag ser ingen orsak att starta någon aggressiv kampanj för att utrota ”marodörerna”. En vettig strategi vore att fortsätta låta naturens egna mekanismer verka och fokusera samhällets insatser på att reglera skarvarnas antal och beteende på de specifika områden där de verkligen åstadkommer en betydande skada.