MILAVIDA – palatset utan invånare
Ett privathem i Tammerfors blev för över 100 år sedan stadens första museum för historia och folkloristik. Sommaren 2015 återuppstod det efter renovering som stadens nyaste museum. Med sitt ursprungliga namn är palatset Milavida ett levande minne över fam
Tammerfors utvecklades under 1800-talet kring industrin. Skotten James Finlayson grundade ett bomullsväveri vid forsen Tammer år 1820. Han drev verksamheten i 15 år, men då han ville återvända till Skottland sålde han fabriken till sina handelskompanjoner Georg Adolf Rauch och Carl Samuel Nottbeck från S:t Petersburg.
Balttysken Nottbeck, handelsman i sjunde generationen, hade flyttat från Reval till S:t Petersburg 1810. Nottbecks näst äldsta son, Wilhelm, skickades till Tammerfors som 20-åring år 1836 för att leda fabriken. Den äldsta brodern Carl skötte kontoret och marknadsföringen i Ryssland.
Under Nottbecks tid blomstrade företaget. Man byggde nya fabriker, bland annat det enorma Kuusvooninkinen, en fabrik med sex våningar. På tio år ökade antalet anställda från 30 till över 500 och så småningom växte företaget till Nordens största industri med över 2 000 anställda. Fabriken i centrala Tammerfors blev ett eget samhälle med en egen kyrka, brandstation, valuta, skola, bibliotek och ålderdomshem.
Wilhelm Nottbeck gifte sig 1847 med en balttysk grevinna, Constance von Mengden. En gammal spritfabrik byggdes om till palats och hem för familjen. Constance och Wilhelm fick sju söner, av vilka fem uppnådde vuxen ålder. Familjen umgicks inte med Tammerforsbor, deras gäster kom från S:t Petersburg, Baltikum, England och Amerika. Sönerna undervisades hemma av tyska lärare innan de skickades utomlands för studier.
År 1855 adlades bröderna Wilhelm och Carl Nottbeck av Ryss- lands nya kejsare Alexander II som tack för att de stött den statliga industrin under Krimkriget.
Wilhelm dog 1890 som en uppskattad och älskad fabrikspatron. De fem fullvuxna sönerna, Wilhelm d.y., Carl, Edvard, Peter och Alexan-
der, var redan då fabriksägare. Edvard, Peter och Alexander fortsatte i fabrikens tjänst och på 1890-talet började de bygga stora palats för sina familjer.
Den tredje yngsta brodern Peter gifte sig 1888 med Olga von Tobiesen. Fyra år senare köpte han av staden en tomt invid fabrikerna, Mustakallio, en naturskön bergsudde vid Näsijärvi, som hans far tidigare hyrt. Den unga familjen bosatte sig i ett befintligt trähus, men bestämde sig för att bygga ett palats högst på berget. Arkitekten Karl August Wrede fick uppdraget. Den moderna nationalromantiska stilen var inget för en kosmopolitisk familj som flitigt reser runt i Europa. Slutresultatet blev ett för finländska förhållanden ovanligt exklusivt palats i sten med drag av olika stilar, allt från barock och rokoko till nyrenässans. Milavida, som vi på svenska förstår som något med obegränsade och vackra vyer, lär vara en förryskad form av ordet Belvedere.
Nedre våningen bestod av stora salar för representation samt en ovanligt påkostad vestibul i mitten. Den övre våningen skulle fungera som familjens hem och tredje våningens vind som tjänstefolkets kammare. Takterrassen omgiven av en dekorativ balustrad med urnor skulle förvandlas till en trädgård, en tidig motsvarighet till våra takodlingar. Nottbecks hade redan i sitt förra hem en imponerande trädgård med ett uppvärmt växthus med persikor, vattenmeloner och ananas.
Då byggarbetet började 1897 åkte Peter von Nottbeck med sin gravida fru och två barn till Centraleuropa för att beställa möbler till sitt hem. Olga födde tvillingar i Baden Baden 1898, men överlevde inte förlossningen. Peter reste ensam hem till Finland för att begrava henne på deras sommarställe i Lielax. När han nästa vår återvände till sina barn omkom han i en blindtarmsinflammation i Paris i maj 1899.
De fyra föräldralösa barnen: Iris, Andrée, Alfred och Olga Sibylla flyttade in i sitt palats Milavida sensommaren 1899. Peters bröder Edvard och Alexander von Nottbeck blev barnens vårdnadshavare.
Alexander bodde granne med barnen som togs omhand av en stor skara betjänter: tre barnskötare, en fransk hovmästare, en estnisk chaufför med assistent, diskare, strykare, kokerskor och kökshjälp. När farbror Alexander dog ett år senare reste barnen med den i Imatra bosatta farbrodern Edvard runt Europa och bosatte sig i Schweiz. Efter 1902 återkom de inte mera till Milavida och 1904 sålde Edvard palatset med tomt till Tammerfors stad.
När första världskriget bröt ut återvände Edvards familj med sina brorsbarn till Tammerfors, men lämnade slutgiltigt det oroliga Finland i december 1917.
Staden var nöjd med köpet, man fick ju tillbaka ett centralt, naturskönt ställe som lämpade sig väl som park. Men vad göra med själva palatset?
Palatsets andra våning öppnade 1908 som Tammerfors första museum, Hämeen museo (Tavastlands museum). Stället döptes om enligt tidens anda och fick ett mera inhemskt namn: Näsilinna efter sjön utanför.
Under inbördeskriget 1918 skadades både palatset och samlingarna. Inför vinterkriget hann man transportera samlingarna i säkerhet, men stridernas tryckvågor krossade över 90 fönster. Museet öppnade efter ombyggnad 1952.
1998 stängdes museet inför sitt 90-årsjubileum när det nya museikomplexet Vapriikki grundades. En- ligt planerna skulle det öppnas på nytt år 2000, men pengar fanns inte. Så småningom uppstod en folkrörelse för restaurering, något som äntligen påbörjades 2013.
I dag inhyser palatset förutom museet ett kafé och en beställningsrestaurang. Den andra våningen tillhör museet och består av två separata utställningar, varav den ena berättar historien om familjen von Nottbeck. En film illustrerar palatsets öden.
Dräkter av Valentino
Den finländska konstnären Hannu Palosuo, bosatt i Rom, har tack vare sina digra kontakter skapat en enastående utställning för Milavida. Temat är haute couture av Valentino, modets sista kejsare. Utställningen Fantastica! passar väl i palatset och är elegant uppbyggd. Förutom unika dräkter och aftonklänningar mot sober svart fond vill utställningen med textilier och video visa skillnaden mellan prêt-à-porter och haute couture.
Det italienska modet, Italian High Fashion, föddes på 1950-talet och associerades snabbt med filmens värld, la dolce vita och Via Veneto i Rom medan kvaliteten vilade på det högklassiga italienska hantverket.
Haute couture är unikt och elitistiskt. Allt görs som handarbete och materialen väljs med omtanke. Varje dräkt skapas på en modelldocka. Plagget föds ur en idé, en skiss, och skapas först i ett enkelt tyg varefter man syr det i det egentliga materialet. Ett plagg kan kräva upp till 20 personers arbetsinsats och ungefär 800 arbetstimmar. Utgående från detta plagg syr man sedan åt varje kund en personlig dräkt som sitter perfekt på just henne. Alla dräkterna i utställningen är beställda av privatpersoner och har blivit burna.
Här förstår man varför en sådan dräkt kostar vad den gör, i motsats till vanligt mode. Det här är inte mode, det är konst!
Och Valentinos röda färg? Rosso Valentino föddes då Valentino imponerats av en föreställning av Carmen på operan i Barcelona där alla kostymer gick i rött. Valentinos röda är en väl bevarad hemlighet men lär vara en kombination av karminrött, purpurrött och kadmium. Modet, såsom alla konstens former är en produkt av historien. Speciellt i Italien.